Jag satte häromdagen ord på hur jag kände,
när missförstånd uppstod,
jag sa att jag blev ledsen.

Det var klokt av mig,
det var modigt av mig,
Från att känt mig osynlig,
blev jag synlig,
inför dem jag sa det till,
och därmed oxå inför mig själv

Ja det är en “risk” att medge, säga “jag blev ledsen”
utifrån vad man då i den sårade stunden,
känner beror på andras handlingar,
eller uteblivande av desamma.
I näst värsta fall, kan de/den man berättar för, gå i försvarsställning,
och då har du ju inte “blivit sedd”. Men du har ändå synliggjort dig.
Och i värsta fall, om du berättar det för någon person
som är hjärtlös, cynisk mobbare… så gör det fruktansvärt ont,
fruktansvärt, fruktansvärt ont… kan det göra då.
Men du har visat vem du är, och du har lärt dig vem hen är.

Denna gång, härom dagen,
möttes jag av både medhåll, förståelse och självrannsakan,
och det mina damer och herrar är inte varje dag.
Det visar på dessa människors storhet.
Och min storhet denna gång, låg i att visa mig själv.
Och jag lärde mig att det i grund och botten,
var riktigt fina människor jag hade att göra med.