Jag känner det i luften,
jag ser det på solnedgången,
hösten är inte här, men väntar bakom hörnet.
Den vackra underbara hösten, med färgsprakande löv,
och mogna bär och frukter.
Någon mörk höstkväll, kommer jag ta med mig ved,
sätta mig vid älvkanten, och ha med mig majskolv,
choklad och äpple att grilla…

Men ännu är det sommar…

….för när jag öppnar porten på väg ut.,
öppnas en lägenhetsdörr
bakom mig. Och ut, sprudlande livsglad,
kommer en liten mörkhårig barfotaflicka,
på väg ut med sin nya sparkcykel.
Jag håller upp dörren ler och gör en hovnigning,
och hon tackar och blir så stolt och glad att leendet
nästan inte får plats i ansiktet.
Och hon ser ut att känna sig som en liten prinsessa.
…och en stund som den är jag glad ända in i själen,
att den flickan inte är kvar i krig , bomber, splitterskador.
och att min enkla hovnigning sätter ett stort leende på hennes
söta lilla ansikte, och oförstörda själ.

Varje ord

Jag menade varje kärleksfullt ord i går natt,
efter Lejonsson-dansen … varje ord, med varma hjärtslag
bultande i takt till mina ord.
Och många av danserna var som helande prosa för mig,
och så långt jag kan förstå,
även för några som dansade med mig.

Men…. (och här bör alla som bara vill läsa i Dur sluta läsa)

….när sista dansen tonar upp, och dansprinsen står ensam kvar
i kanten som jag inte sett röken av tidigare på kvällen.
På dansgolvet dansar nu potentiella kärlekspar, eller sedan
länge eviga turturduvor. När några av de långa ansiktena
jag sett runt bänkarna på dansgolvet, nu
förvandlas till kungar,
drottningar, prinsessor och prinsar, och jag blir ett av de
långa ansiktena.

Nån gång per kväll får man en sympati-uppbjudning av en berusad
äldre kvinna, som kladdar på mig så att jag känner mig då
som en prostituerad näst intill.

och…… när dansen är slut,
när musiken tystnat, när de naiva dansbands-textraderna
om evig kärlek, och ohållbara löften tonat ut, är
jag inte längre är en prins i en påhittad lyckovärld,
när jag inte är värd mer än mina lyriska danssteg.
Då känner jag åter tvivel inför att fara på dans.

Idag orkade min kropp ingenting,
för den halvsekelgamla gubben dansade näst
intill varje dans, utom .. ja den sista som vanligt.
Och själen kändes också … ja som jag beskrev.

Det är så svårt att känna ända in i hjärtat
att hela jag är omtyckt, efterlängtad, och viktig.
Och dansen bara förstärker det. När jag känner mig
jättepopulär på dansgolvet, men när det med några få
skimrande undantag är ganska tyst från den världen under 1½ år.

Men det är inte hela sanningen.
Jag har haft svårt hela mitt liv, att känna mig omtyckt,
värdefull, efterlängtad … och tro på att kärlek kan vara
till även för mig.
Känner mig bortglömd lätt, de gånger jag blir bortglömd
Känner mig inte sedd, de gånger ingen ser mig.

Tror jag ska titta på (DVD)
“sömnlös i Seattle” nu,
o se om det får nått dött att vakna till.