Jag tänker på livet…på kärleken.
jag känner inte för positivt tänkande,
livspussel eller blekta tänder.
Jag vill känna någonting riktigt,
….jag vill tro på någonting riktigt.

Jag vill att mina ord ska vara från hjärtat,
inte för vad som förväntas av mig
Tårar, kan vara det ord inte förmår att säga.

Vill att mitt hem ska vara inuti mig,
Vill vara nära jorden,
Vill känna närhet till någon enda människa,
Jag vill vara hoppet… tillsammans

Jag vill inte jaga längre,
vill inte känna mig jagad…längre.

På nå’t vis är det så mycket som är paradoxalt i livet,
som är tveeggat, som är två sidor av samma mynt.
Man kan inte känna kontroll, förrän man lyckas
att i någon mån släppa på kontrollen… tex

Jag har ibland stört mig på det “duktiga””rättfärdiga folket”,
som “gör allting rätt”, som har jobb, som har familj,
som sitter och dömer och bedömer oss som egentligen
inte var födda enkom för att arbeta in andras rikedom,
eller att själv bli en sån …

Jag stör mig ibland på alla Facebook-optimister, som
förmanande och generaliserande hävdar att det bara att
se allt positivt, så löser sig allt.
På de förledda människor som anammat de språkliga begrepp
som normaliserar att vissa människor blir miljardärer för
att andra ska bli tiggare, sjuka eller knegare.

jag tänker att jag är, att vi är så mycket mer än arbetare,
så mycket mer… så mycket mer

Men just nu känner jag mig sårbar,
känner mig trött och liten..