Segrande segregering

För ett kort tag sedan,
lämnade en man i Sollefteå in igen
orkade inte leva.
Omvärlden stod i vanlig ordning chockad,
förvånad…. och fortsätter göra så.

Jag är inte förvånad
över att så många tar livet av sig.
Ej heller förvånar det mig att en majoritet är män,

Vi lever i ett segregerat samhälle,
för att det är så vi vill ha det.
Det är nämligen det, vi med våra röstsedlar sagt till politikerna,
alternativt, vad vi låtit politikerna få oss att tro

Rosa Parks
behövs igen

Vi skiljer oss inte så väldigt mycket från det segregerade
USA där svarta var hänvisade till en del av bussen.

Skillnaden är att vi låter segregationen vinna genom
ekonomiska klyftor, genom könskrig,
och genom maskerad och öppen rasism.
Genom olika rättigheter för män och kvinnor,
där bägge parter kommer till korta fast på olika sätt.

Vi låter segregationen vinna genom
att vi förlorat vår mänsklighet i Sverige och
skickar ungdomar till döden efter att,
förnedrande ha kallat dem “skäggbarn”.

“Barnfattigdom”

Jag kommer ihåg hur Håkan Juholt försökte införa “barnfattigdom”
på agendan, och hur sågad, hånad och mobbad han blev.
Främst av högerflygeln i sitt eget socialistiska parti.
Samt för oförskämdheten att välja att ha en buskig mustasch
smiley

Och jag tror det var ett misstag att ha med ordet “fattigdom”,
när vi vet att borgerligheten är snabba på att utnyttja
chansen att försämra för de som har det dåligt med motiveringen
att det finns andra som har det sämre.
Och på så sätt i kölvattnet av detta förskansa sig än mer makt
i form av mer pengar åt sig själva.
Bilden ovan tex, från muslimer som flyr Burma
för att inte bli mördade pga sin tro,
får ordet “barnfattigdom att förlora sin betydelse, eller denna bild:


Barn-segregering

Barnsegregering hade varit ett bättre beskrivande ord för
vad som sker i Sverige idag, när barn blir exkluderade från
umgänge med kamrater pga att deras föräldrar inte har råd
med de dyra aktiviteter en majoritet av barnen kan göra.

Jag Tomas 51 år, som ibland är vis som en 80-åring,
“trygg” som en övergiven 7-åring, känner ofta av vad den
ekonomiska segregeringen kan göra med ens faktiska möjlighet
att umgås med vänner som alla har råd att göra saker
som jag inte har råd till. Vilket leder till umgänges-ensamhet,
vilket leder till socialt utanförskap.
Där i ligger problemet med ekonomisk segregering,
inte i att man längtar efter att få lyxiga saker och
utlandsresor som mänsklig rättighet.

Som ett av 100-tals potentiella exempel på denna
typ av segregation, kan jag nämna företags, statens,
och kommunernas subventionerade av tex gym-och-bad-kort
för sina anställda.
Ur den gynnades perspektiv,
finns inget konstigt med denna subvention, det brukar sällan
göra det från de gynnades perspektiv, nästan oavsett vem det
är som gynnas..
Att andra sämre bemedlade, och socialt marginaliserade INTE
har dessa förmåner är helt i sin ordning.

För staten som arbetsgivare,
kommunen som arbetsgivare el ur företagarens synvinkel,
är detta en slags förebyggande åtgärd för minskad
sjukfrånvaro, på sina anställda, och således i slutändan en
sorts investering. Och den är baserad, som alltid nu för
tiden på effektivisering och ekonomisk avans och “tillväxt”
En tillväxt pensionärer, sjuka och arbetslösa naturligtvis
inte ser röken utav.

Ur mitt perspektiv som sjukpensionär,
så ser jag det inte marknadsekonomi, kapitalister,
stat och kommun förmår se…
att sjuka, och arbetslösa har MINST lika sort behov till motion
och rehab, om inte mer för att vara sanningsenliga,
men har betyyyydligt mindre inkomst att skaffa sig gym och badkort,
för många är det snudd på en omöjlig ekvation.

…..(bilden är afv symbolvärde för vart den nya “arbetarklassen” blickar)

Vid ett antal tillfällen har jag påpekat för vänner inom den
sk “arbetarklassen” det enligt mig något orimliga i att de
som har råd till gymkort med egen lön får det subventionerat,
medan vi som inte har råd och är i stort behov måste betala
vårt själva, vilket vi inte har råd till. Och reaktionen har dessa
gånger blivit starkt, på snudd till ovänskap ifrågasättande.
De har argt ifrågasatt varför jag tycker att de inte ska
ha den förmånen. Vilket jag inte gjort, men det örat var dövt då.
Jag ifrågasatte varför jag INTE ska få den, medan de får den.
Då sa de arbetande arbetarklass-vännerna:

– Ja men då vill du ju inte att vi ska ha den förmånen?!

Där och då insåg jag att det går dåligt att tala för döva öron,
som inte kan läsa läppar eller kan teckenspråk (bildligt talat)

Så grundfrågan till den natiionella ojämlikheten, och den globala ojämlikheten förblir nog:

Vad är du villig att avvara för att förbättra situationen ?

Svaret på den frågan, är svaret på varför klyftor ökar,
på varför inhumanitet ökar, svaret på den frågan är
nämligen allt som oftast:

– “Ingenting”

Och det blir mer sant, ju högre upp du klättrar i samhällsstegen,
men det är numera väldigt sant redan på arbetarnivån.