Har du suttit för dig själv vid lägerelden,
en stjärnklar, kall kväll, omgiven av vatten,
och tusen stjärnor ?

Jag kunde haft nå’n tröja till, och tom långkalsonger.
Man blir kall om gumpen, när elden inte blir så intensiv.
Men så vackert med Nipstadens sparsamma neonljus,
avspeglande i vågbruset från Ångermanälven.
Ett mörker som är lite, lite läskigt,
men ändå härligt, träden vajar och susar något hotfullt,
men när jag ser på alla stjärnorna rakt ovanför,
och hör elden spraka, tar jag ett djupt andetag,
och känner att här, just här, just nu.
finns inga bekymmer…. de når inte hit.. inte nu.

Ensam, men inte så många tankar.
Blåser på glöden, och håller den vid liv.
En ensamhet jag tidigare nästan varit rädd för,
ett mörker som trängt in i en mörk själ,
är jag nu herre över….

När jag börjar omfamna ensamheten,
när jag låter mig vara i mörkret,
det fysiska nattmörkret, blir jag något, något starkare

Det gör mig inget där och då, att feminister hatar mig
för att jag är man.
Och rasisternas människoförakt slukas upp av stjärnornas oändlighet,
just där, och just då.
Och moderaternas makthunger betyder inget, just där och då.
“De kan ingenting ta med sig dit de går”
när livet är slut.