Kalendern tippade just över till
den 20 november år 2017.

Jag känner mig inte deppig kanske,
men less och jo lite ledsen.

Mörkret utomhus denna vinter,
skär inte in ända in i hjärtat och förmörkar det,
så som det gjorde de två senaste vintrarna,
men visst påverkar det humöret lite.

Egentligen kan man ju tycka att det är bättre
att vara utan familj, än att ha en familj som
krymper en, sårar en kuvar en.
Och så är det med säkerhet, men ändå….
…ändå blir det ett tomrum.


Passionen till dans,
svalnar med krympande antal dansgäster.
Och jag är inte kär längre… i dans.
…även om det kan vara kul.
En gång sa jag: “Man blir självlysande av dans”
och då var det sant. Inte så mycket nu faktiskt.