En okänd man i en bil

I en stor skrytig bil,
tittar en jakthund drömmande ut
genom sidorutan utan att se mig när jag
promenerar hem från det döende sjukhuset
i Ådalens pärla, den vackraste av städer, Sollefteå.
Husse som kör är i mitt uppe den mörka
hösteftermiddagen, mitt i livet, upptagen,
på väg… nån stans.
Kanske hem till middagsbordet,
kanske hem till ett tomt hem och tröst
i spriten eller nät-kasinon.
Eller till sin älskade kvinna, som i likhet med honom,
är full av svagheter och trasighet, lycka och kärlek.

Den gamla damen och vintergatan

En äldre dam tar mod till sig och går ut
på den av tövädret isiga vägen, som om hon tog sats
för att simma över en strömmande fors,
ovetandes om hon skulle ta sig över helskinnad.
Hon tar stöd av fronten på en parkerad bil,
vilket gör att hon inte syns för trafik från ena hållet.
Hon staplar ängsligt ut på isgatan.
Jag tänkte för en mikrosekund att jag skulle fråga henne
om hon ville ha en armkrok över gatan.
Men min manliga intuition och hennes blick sa mig att
främlingar göre sig icke besvär.

Osynlig trafikpolis

Så jag gick bestämt ut mitt i vägen och gjorde mig synlig
för mötande trafik så att de inte skulle bli överrumplade
av en vintervägsrädd dam, och köra på henne när hon
plötsligt dyker upp bakom bilen.
Jag var beredd att sätta upp min hand mot trafiken som
en trafikpolis i rusningstrafik, men det räckte att jag var
mitt i vägen. Då blev hon synlig strax efteråt.
Jag hjälpte damen över gatan utan att ens
hon visste om det.

En betraktelsen från utanifrån

Den långa höstvinterkvällen har gjort entré,
och klockan är bara 4 på eftermiddagen.
Och folk kör hem till sin efterlängtade helg,
från ett arbetsliv jag sedan länge inte längre
varit en del av. Både med saknad, utanförskap,
och taskig ekonomi som följd. En social status som
troligtvis försvårar andra delar av vad människor
önskar mest av allt i livet… som typ kärlek typ.

“Vi borde träffas nån gång”

Jag träffar en god vän som jag förr spelat och
sjungit med i många år, vi stannar och småpratar,
och säger för minst 10e gången i rad att vi borde
träffas och spela igen, vi menar det båda två,
men kanske vi träffas 10 gånger till och säger samma
sak med samma övertygelse.
“De e livet” som min vän Rooney alltid säger när
nåt tråkigt tas upp.

Vad olika vi tänker ändå vi människor

Jag tänker ibland va olika vi människor tänker,
trots att vi på så många sätt är så lika i skörhet,
rädslor, ilska, sorg och lycka.

Tänk er en kvinna som kommit upp sig i karriären
med åren, bytt umgänge när hon gift sig rikt och
skaffat sig utbildning och hög lön.
Tänker att hon erhåller en gåva, ett hantverk som
är stickat av en bekant, vän.
Och tänk er att hon ej längre vill ha konstverket.
Själv när jag tänker mig erhållit en gåva, så är min
första tanke att återgälda den till antingen någon
som behöver den mer än jag,
eller någon som vill ha den mer än jag.
Men så tänker vi olika som sagt.
En del väljer då att sälja den för att få pengar,
oftast de som redan har… det är ett sätt att tänka,
det är ett sätt att leva.

Själv känner jag mig aldrig så rik som när jag har
möjlighet att skänka något till någon eller hjälpa
någon gammal dam över vägen, om än hon inte
vet om det. Andra känner sig rika av att lägga
20 kronor ovanpå en miljon i egen pengahög.
Den förmögne blir den fattige,
och den fattige blir den förmögne.

…tänk vad olika vi tänker ändå, vi människor.

Jag hoppas ändå….

Jag hoppas då att mannen med jakthunden hade en
kvinna att komma hem till,
och inte en halvfull spritflaska.
Och jag hoppas att den gamla damen stod
på fötterna hela vägen hem.

…och jag hoppas att den väldigt fina och duktiga
sjuksköterska som tog väl hand om en amatörhypokondriker,
får en härlig fredagskväll !