Vad lätt det är att falla,
vad svårt det är att resa sig.
Hur många gånger jag har rest mig.
Hur många gånger jag återvänt,
fast livet under obeskrivligt
långa perioder känts värre än
död.

Vad svårt det är att förlåta sig,
Vad lätt det är att döma.
Ingenting är givet.
Jag är stark, i överlevnad,
jag växer upp likt en maskros,
varje gång jag klippts ned.

Men ingen lever för evigt,
och ingen är osårbar.
Ingen klarar sig helt själv,
och alla har en gräns.

Mycket har blivit bättre en period nu,
Och jag gör ett bra jobb.
Men får inte låta någon trampa ner mig
igen…. jag måste lyssna…lyssna
till mitt hjärta.

Ingen, ingen, ingen kommer att sörja över
mig när jag brutits ner,
över att ha övergivit mig själv.
Ingen….

Så än är jag här !
Än lever jag …
än !