Första dagen på året,
en dag som alla andra,
men närmare hjärtat,
och det som värker i det.

Jag kan bara fly en kort stund,
från mig själv, från döden,
från tristessen och hjärtats ensamhet,
och från ensamheten i att alltid stå på
de svagas sida, och samtidigt vara
en av dem.

…sen måste jag tillbaks till
ett liv utan kärleken.
…sen måste jag tillbaks till
en grå vardag utan mening,
utan att vara behövd,
och utan att ses på med respekt,
utan att höra till.

…och sen blir det uppenbart hur ensamma vi är,
när vi lämnar datorn, och de små blå tummarna
som pekar uppåt, när vi skriver nåt positivt och ytligt,
och hur tomt det blir på kommentarsfältet,
när vi står upp för något, eller säger nåt
med innehåll.

Och på nyårsafton blir det tydligt hur ensamma vi
egentligen är.
Varje “Gott-nytt-år-önskande” ekar tomt
ute i cyberspace långt från min tysta
lägenhet och reprisfilmer på tv.

Vart är alla kompisarna på nyårsafton ?
Sitter ni oxå ensamma hemma och
funderar med mörka tankebubblor ?
Eller har ni bara glömt oss i de tysta
lägenheterna med våra reprisfilmer ?

Var är du som ser på mig med kärlek,
som ser in i mitt hjärta och förstår.
Vart är du som älskar mig utan pengar,
utan jobb, utan saker ?
Finns du bara på film ?
… nyårs-repris-film ?

Mörker är mysigt om det är fullt med
ljus snö omkring,
om det är fullt med vänner,
om det är fullt av kärlek.
Annars är det bara

… mörker

Gott–tt nytt-tt år-år-år
(eko)