Gamla människor är många gånger
väldigt rädda för att halka o ramla,
vilket friska unga människor
kanske tycker verkar överdrivet.
Men det finns en anledning till det…

För en äldre människa kan det innebära
början till slutet, att få ett benbrott.

Efter en stund avtog paniken

Härom dagen steg stressnivån plötsligt,
och jag började få panik, hur än jag försökte
resonera med mig själv. Paniken växte,
tills jag frånsade mig ett åtagande jag bara
timmar tidigare trott att jag skulle fixa,

Då slutade paniken växa, och sakta, sakta
dalade stresskurvan nedåt en aning igen.
Men jag blev rädd… rädd att falla,
och det finns en anledning till det.

Lika fort som den första tusenlappen i löneökning….

Det som förvånat mig mest, det är att det
många gånger är grupperingar och individer
som slagits för solidaritet, jämställdhet och
medmänsklighet, som vid minsta lilla framgång i
yrkesliv eller ekonomiskt, gladeligen glömmer sina
systrar och bröder bakom sig, och intar den
hänsynslösa linjen. Även fast de gärna fortfarande
kallar sig solidariska, feministiska och medmänskliga,
då detta ofta innebär ökad makt och mera pengar för
dem.

Det är sant för den västerländska socialdemokratin,
och det håller på att bli sant för befrielserörelsen,
feminismen. Vart fascismen, nazismen och borgerligheten
stått i dessa frågor, har aldrig förändrats dock,
de har alltid trampat på folk, fast rättfärdigat det på olika sätt

Det finns inga goda människor

Det finns inga goda människor, är min något krassa
mänsklighetsanalys, men det finns heller inga onda
människor. Det finns bara människor som begår mer eller
mindre goda eller onda handlingar.
Hur många gånger har jag inte upphöjt människor
i min omgivning till änglastatus, vilket bara kan leda till
besvikelse och desillusion, då ingen människa är en ängel.
Och hur många gånger har jag inte haft fullständigt
orimliga godhetskrav på mig själv, för att rättfärdiga
min existens, min rätt att leva, min rätt att må bra.

Ibland blir vi egoistiska, allihop, då det är helt nödvändigt
med ett visst mått av egoism, som även när det är i små
doser kan kallas självbevarelsedrift, och i förstora doser
kan kallas egoism, kapitalism och självgodhet.

Det finns rädda människor, det finns harmoniska,
det finns arga, det finns desillusionerade människor.
Det finns trasiga människor, sjuka människor.
Och utifrån dessa och fler parametrar begår vi
goda och onda gärningar, i den mån vi nu förmår att
bedöma vad som är onda och goda handlingar,
vi usla, grymma, fantastiska empatiska människor.

Jag är bra på att gå på snö och halka

För att återknyta till där jag började,
Jag är bra på att gå på snö och halka.
Det är en av mina udda färdigheter.
Den kan förvisso förloras med ålder
försämrad balans och reaktion.
Men det är jag faktiskt rätt bra på.
Men jag förstår att det finns de som inte är så
bra på det, och jag förstår varför.
…och jag förstår verkligen vad det innebär att
“vara rädd för att ramla”, fast mer ur ett själsligt
perspektiv. Och att “inte ha någon som
“hjälper en upp” !

Kollektiv framgångs-glömska

Men många glömmer det fort,
och snart går de förbi tanten som halkat
och ligger ner i snön med brutet ben
Både bokstavligt talat, och som metafor
för utsatta i samhället, för utsatta i världen, som kommer hit,
och som inte har möjlighet att komma hit.
Många glömmer … väldigt fort.

Et tu Brute

En del kvinnor som var med och var drivande för den moderna
demokratin, rösträtt, sociala rättigheter, har nu inte bara
glömt rättsväsendets betydelse för frihet och jämlikhet
och demokratin. Utan prioriterar nu även chefsposter
politisk och ekonomisk makt före sina fattiga utsatta bröder och
systrar ute i världen. Vissa har tom sagt upp “det sociala
släktskapet med all utsatta bröder och kallar dem för förtryckare.
Och de står högst upp på kapitalismens plattform, när de
slåss om toppositioner, och kallar det för jämlikhet.
Dessa före detta förkämpar för rättvisa,
är nu i praktiken bara konkurrenter till att inta det som
den makt de påstår sig förakta, som män historiskt sett har besuttit.
Det är “jämställdhet” idag, det är “feminism” idag.
Sällan hör jag dem uppröras mer över utnyttjade flickor
i Thailand, barnarbetare i Indien, än löneskillnader och maktkamp
i ett av världens rikaste länder….mycket, mycket sällan.
Jag skulle kunna varit feminist,
feminismen hade varit feministiska,
hade slagits för de svaga, hade arbetat MOT kapitalism,
istället för att ta kapitalisternas platser.

Att vara ensam

Jag har alltid, så länge jag kan
minnas haft en skräck för att bli ensam,
bli lämnad och övergiven. En ytterst irrationell
skräck på ett vis, men fullkomligt logisk givetvis
utifrån hur mina första 15 år såg ut.

Jag ÄR ju ensam, i någon mån,
men inte hela tiden. Och människor,
vänner o bekanta kommer och går,
precis som lyckan, och kärleken…
…har jag hört.

Trixet för mig,
är det utslitna att bli vän med mig själv,
att “bli kompis” med sina inre “spöken”
och brister. Men även mina tillgångar,
min styrka och min självklara rätt att
må bra och bli älskad