Har ni varit med om när frustrationen varit så stark
när folk är allmänt korkade, eller man blir illa behandlad,
utsatt för förtal och lögner ?
Och man vill kasta sig på mobilen. sociala medier,
eller som förr i världen, skriva ett argt brev,
när man inte borde. För det kommer ur en saker
som man sen får ångra och sedan slår tillbaka
till dig själv. Och vad värre är, det finns då på pränt.

Jag har tänkt mycket på det där.
Både på ett personligt plan, och när jag skriver blogg.
Visst… det finns tillfällen då det varit bättre att låta bli.
Men förvånansvärt mycket av det jag skriver på min blogg,
är saker jag inte bara står för, både en, två och tre veckor efter
publicering, utan jag kan till och med känna mig mer stolt över det då,
än jag vågade göra när jag skrev det.

Och då ska man veta att inuti mig bor det en drama-queen
av rang, som när jag känner mig orättvist behandlad
minsann ska “gå min väg o inte komma tillbaka”
“sluta ringa till den och den”, “sluta hjälpa till där och där”
Ett arv från min barndom, där jag inte hade något försvar,
eller någon som försvarade mig, förklarade för mig.

…med tanke på det, kan jag ta stor stolthet i att
välja mina ord så väl, att jag till 98 % kan stå för dem.

Men att stå upp för nånting, även när majoriteten av hjorden
skenar, och trampar ner allt som kommer i vägen,
att stå upp för någonting, för någon då,
innebär ofta att vara ensam. Och just då… just då
får man inget stöd för sina ord.
Och just därför tror jag att jag på det mottot
är oerhört stark…. också med tanke på hur
skrämmande tanken på ensamhet varit för mig.