Jag fick en tagg i hjärtat häromdan.
Det gör så ont att bli sårad,
och lever man, finns alltid risken.
Och så en till tagg.

Jag förstår mig inte på folk utan hjärta,
jag kan klara av dem utan hjärna,
men de hjärtlösa … jag förstår dem inte,
jag förstår det inte.

Stundtals känns det som att världen
är en kall, kall plats, med kalla, kalla människor.
Och ibland står jag försvarslös mot deras hänsynslöshet.
Ibland är jag inte så stark, ..är jag inte immun.

Ibland funderar jag om det är mitt fel,
Om jag är för vass själv. Men jag tycker nog
efter nogsamt överägande, att jag i det mesta,
mot de flesta är en god omtänksam människa.

Ibland sticker jag ut, bjuder på mig själv,
eller tycker jag är bra,
och det kan producera gift
på mångas tungor.

Och ibland tror jag inte det spelar nån roll vad man säger,
hur man beter sig, för det kommer huggormsbett ändå.
Det tycks alltid finnas människor där ute, som vet om vilka som
blir sårade, blir ledsna, och njuter av varje sekund.
Många av dem ser också gärna på förnedrings-tv, där människor
förnedras och hundratusentals sitter hemma i sofforna och spyr
galla och gottar sig åt andras elände.

Det är en ond, egoistisk, grym,
men vacker hoppfull värld vi lever i,
men inget skyddsnät i livet, är utan trasiga maskor
…och det gör jäkligt ont att bryta ryggraden