Den tropiska trettiogradiga svenska
värmen har letat sig ner till svala 23 grader.
Måsarna skriar utan för mitt fönster, som jag öppnat
i hopp om att få ner min inomhustemperatur,
vilken för närvarande ligger på 28 grader dygnet runt.

Det är en högsommar utan dess like.
3-4 dagar med några skurar regn på sedan första maj,
och ända till mitten av juli. Och det fortsätter,
och det fortsätter, blåbären ser ut som
knappnålshuvuden, och gräsmattorna är ljusgula och
dammar när man går på dem.

Vid strandens kant

Jag tog ett dopp i älven för tre timmar sedan,
för att svalka mitt överhettade huvud.
Och såg några förgätmigej vid steniga strandkanten,
vars vattenkant inte legat så lågt sedan jag flyttade
till Sollefteå 1987… en vinter då det var minus 39 grader,
när Rolf tog med mig på promenad.

Tycks aldrig hitta hem

Men kärleken i mitt bröst,
tycks aldrig hitta hem. Den lilla pojken
tycks aldrig hitta hem, och få finnas jämte
den empatiske godhjärtade mannen.
Blir inte älskad som varje människa vill,
vill uppleva innan den dör.

Ett hån mot den lille pojken

För den som jag är, som har öron, ögon,
och ett blödande bankande hjärta. För mig
är varje hatiskt ord mot män, en knivdolk
i den lille pojkens hjärta, han som aldrig blev kramad,
inte fick höra att han var efterlängtad och älskad.

För mig är nutidens tävlan om att ha det bäst ekonomisk,
och samtidigt låta som man har det sämst….
i ett av världens rikaste länder… det är ett hån mot
mig och alla övergivna flickor och pojkar som aldrig
fick vara barn, som aldrig fick vara trygga.

Som tur är kommer en höst

Men det kommer en höst snart, och den skall jag välkomna,
när höstregnet strilar ner dag för dag och åter ger
växter, djur och människor det livs-givande vattnet.
Då ska jag dansa under regnbågens färger,
i genomblöt T-shirt och dyngblött hår.
När nätterna återigen blir nätter, och dagarna fortfarande
ljusa, med färggranna löv.

Ingen är rikare

Men kärleken i mitt bröst, tycks inte hitta hem,
Saknaden av en mor jag aldrig haft, lämnar ett ekande
tomrum i mitt hjärta. Tänk de vuxna som någon gång
under sin uppväxt fått höra att de var älskade….
ingen är rikare än dom…. ingen.

Jag kan inte få det jag aldrig fick,
men jag kan inte heller låtsas som jag fått det.
Det hjälper lika lite som att gräva ner sig varje dag
över det faktum att jag inte var älskad,
och därför har ofantligt svårt att känna mig älskad.

Måste hälsa på ibland

Nej jag måste då och då hälsa på i mitt inre,
känna på den sorg som finns där.
Hälsa på det vilsna försummade barnet,
som längtar efter det han aldrig kan få.
Jag måste trösta honom. ,… och ge honom hopp,
fast jag inget har att ge.

Att längta utan hopp

Fast jag inget hopp har om att
nånsin känna mig älskad,
så slutar jag aldrig längta.
Fast tanken på att förbli ensam,
har börjat rota sig allt djupare,
så finns en liten, lite intensiv glöd,
långt inne i mitt bröst …

… som hoppas, som längtar… som …