Klockan är ett på natten,
Det börjar bli mörka nätter, och det
är välkommet. Det börjar bli svalare dagar,
och det har kommit regn, och det är välkommet.

Inte så ensam nu när jag är mer ensam

Jag är oftare ensam nu för tiden, sen jag förändrade
mitt liv, genom att stå upp för mig oftare, genom att
ge dem tid, som ger mig av sin tid, ringa de som ringer mig
och så vidare… jag är alltså oftare ensam,
men jag känner mig mycket mindre ensam,
sen jag accepterade att några eller flera helt enkelt
väljer annat … väljer andra, och det är okej.

Man inte bara får vara ledsen, man bör

Och det är okej att sörja vänskaper man förlorat,
familjer man aldrig fick. Det är helt okej,
man behöver inte låtsas vara glad jämt.
Man får vara ledsen, irriterad och arg.
För det är att vara människa.

Just nu är det jag

Många fina stunder får jag för tillfället uppleva i livet,
och ingen av dem har med pengar att göra.
Jag kommer ur ett mörker sen några år tillbaka.
Men för tillfället är jag den starke, som stöttar
människor ibland. Idag står jag upp för mina
värderingar, för vem jag är, för tillfället orkar jag det.

Men även om jag inte känner mig lika ensam som förut,
så visst finns det stunder då jag känner mig ensam,
och längtar efter en vän. Men jag har också genom många prövningar,
många mil i mörker lärt mig fånga upp varenda liten stråle av ljus
som kommer i min väg, och värdesätta dem, och leva på dem.

En av de finare gåvorna jag fått

En av de finare gåvorna jag fått på länge,
fick jag härom dagen, av ett äldre par jag känner via boulespel.
När jag hade feber erbjöd de sig handla åt mig,
och gesten och frågan var mer värd för mig än honungen de
handlade åt mig.
Men den verkligt stora gåvan jag upplevde, var när jag
inte hört ringsignaler till telefon, i febern, samt även
stängt av ljudet nån natt då jag inte fick sova pga värmen
ute och febern inuti. För då ringde hon och sa att de blev oroliga
då jag inte svarade….. jag skriver det igen, de blev oroliga för mig
en stund…

Få saker har värmt mitt ensamboende hjärta mer
än de orden, de tänkte på mig !
Och lät mig veta det !

“De odödliga”

De odödliga svischar förbi i tillvaron då och då.
Som allt kommer ordna sig för, som tar helt vansinniga
risker … för de är odödliga.
Ett annat ord för de odödliga, är de unga.
Dvs ungdomen beter sig och lever som de vore odödliga,
resonerar som de vore odödliga… men en del
dör unga …i tron på sin odödlighet.

Själv vet jag inte om jag varit en sån naiv
odödlig tok-optimist …odödlig, då jag aldrig riktig
kanske fick vara barn, fick vara ungdom.
Men jag bär med mig mitt inre barn,
och släpper ut det ibland, men glömmer det inte längre,
lämnar det inte längre.

Men ju längre åren går, desto mer förlikar jag mig
med att jag en gång ska dö. Och jag förstår i större
utsträckning att ett evigt liv inte bara vore impossible
…utan även ett outhärdligt straff.

Ett möte i sensommarkvällen

En annan fin stund i mitt liv var ett möte
jag var på härom dagen. Det sägs att det var 40-50 stycken
på mötet, jag hann inte riktigt samtala med alla,
Men jag mötte alla, och alla mötte mig.

Jag fick dela med mig av mitt liv, mina tankar,
min humor, min glädje min sorg, och alla satt och lyssnade
andäktigt på mina ord som kom ut i toner tillsammans
med Per-Åkes gitarrsträngars samstämda sång.
Jag fick beröra med min berättelse om mitt liv genom val av
texter, och egenhändigt skrivna texter med mina ord,
mitt hjärta … mitt liv.

… och de lyssnade andäktigt.

Vi kramades och tog i hand, innan, under och efter
vårt möte vid lyriskt vackra Örbäcks hembygdsgård,
Och för en stund kände jag mig inte ensam,
jag kände en mening med mig.

Dansen inspirerar inte

Just för tillfället ger mig inte dansen
den självlysande glans den en gång gjort.
Lite besviken på uteblivna danser med vissa personer,
Omafallt mä skjutsannonsering.
Det finns ingen riktig dansgnista för tillfället,
varken inuti mig, eller omkring mig… känns det.

Men jag är ju mästare på en sak i livet.
Och det är att hitta ljus, vart än det finns att finna.
Ljus nog för att överleva, och näras av det.

Personligen har jag oftast inte svårt att lyssna
på de som har det jobbigt, de som har smärta och beklagar sig
över den ofta. Jag lyssnar hellre på en som säger “ont, ont,ont”
hela dagarna, än en som säger: “jag, jag, jag”

… nu jett jag sussa ett par timmar,
jag är ju som sagt inte “odödlig”
smiley