Förlorade hjärtan i en hjärtlös värld
Alla ser mitt leende, och några får en hjälpande hand.
Jag skrattar bort kärleken, och låtsas som
om jag inte behövde den.

Men nu i natt när jag ska blunda och sova,
så griper en kärlekssång tag i mig, och påstår
att man inte kan leva utan kärlek.
Och för ett ögonblick lyssnar mitt hjärta,
på tonerna som vill älska, men inte får.

Det fanns en tid då jag lät mig själv bli förälskad,
jag drömde om kärleken, nästan trodde på den.
Då lät jag mig drunkna i en kvinnas skönhet,
men nu har jag satt hänglås på hjärtat,
och förlagt nyckeln.

Jag litar inte på någon längre.
Inte när det kommer till kärlek.
Jag har massor att ge, men jag behöver kärlek,
och tillit, tålamod och fötterna på jorden.
Jag är mycket, men inget som kvinnor
vill ha, behöver. Ingen status, inga pengar,
ingen trygghet, inget arbete
…inget lyxliv som medelsvensson lever.

Jag bryr mig inte, intalar jag mig själv,
men jag ljuger. Men inte speciellt bra.
Varför Gud, gav du mig ett sådant hjärta, som
ingen tycks älska, som inte kan låta sig älskas,
varför ? Om du gjort ett hjärta av sten,
som inte kan krossas så….

Jag vet inte … det känns som det stelnar
till sten, och resten är bara teater.