I samma värld, men olika dimensioner

På trottoaren mitt emot,
går en man omkring i helvetet.
Jag ser det på hans tomma blick,
jag ser det på hans krökta hållning,
de korta illusionslösa stegen utan hopp.
Här går jag i samma stund, på samma plats i
paradiset, med strålande sol.
Vårvintrigt snövit snö, med löfte om vår och
sommar, och fått en ny vän.

Då var det jag som gick där

Så som i himmelen så ock på jorden.
Jag var den mannen för några år sedan,
där mörkret slöt sig om mig och försökte
nå mitt hjärtas innersta. Men där bodde den
naiva hoppfullheten, i en karg naken cell.
Och fortsatte hoppas i hopplösheten.

Inte lika rädd

I kväll skiner solen ännu klockan arton,
och det blir inte mörkt förrän klocka sju på
kvällen. Änderna i parken kvackar om vårens
förebådande. Jag är inte lika rädd längre,
som jag varit i stora delar av mitt tidigare liv.
Jag har egentligen inge mer kontroll på tillvaron
nu än tidigare, men det är ofta genom att släppa kontrollen
som man återfår känslan av kontroll i livet.
Jag har helt enkelt släppt ett 100-kilos ok,
och ett dussin tunga stenar från mina axlar.

Vinden har mojnat

Vinden har mojnat solen får snön att tina på taken,
och släppa ifrån sig första vårtecknet i form av
vattendroppar på istappar. Två små flickor med
Musse-Pigg mössor, tittar förtrollat på Lilla caféets
bakverk, genom välputsat glas. Och den ena skrattar
i eufori över fikat och gör några spontana danssteg.
Och jag är i Paradiset, fast jag ser en kvinna vid bordet bredvid,
som sitter i helvetet, i samma stund, i samma lokal.

Förlösande bevingade ord

Där satt jag för några år sedan, spänd som en pianosträng,
Tom i blicken, och funderade på hur jag skulle ta mig igenom
dagen. Den gången, den dagen, stannade rullstolsbundne A.G,
mig på gågatan, såg mig in i ögonen och sa med fast menande
stämma:

– “Tomas … du vet väl om att du är värdefull !?”

Och så tog jag mig igenom den dagen, den veckan,
och kommande månader, och var dag på väg från mörkret
på väg till paradiset, i samma stad, på samma plats, sjöng
orden i mitt huvud, och ledde mig framåt.
“Tomas … du vet väl om att du är värdefull”.

När allt föds på nytt

Det är ett tag kvar, men jag har på känn att träden redan
längtar efter att få knoppa, och står beredda, för ännu
ett magiskt mirakel, då allt blir fött på nytt, och hela världen
målas skirt grön med de första löven. Jag går omkring i paradiset
med luxuöst egenhändigt bakade havrekex, som blev godare,
sprödare och tunnare än nån gång förut, med mätt mage, någon
liten, liten marginal på bankontot, och dagens solsken,
och barn som leker i snön i parken.
Ja då kan man vara i paradiset.

Himmel och helvete här på jorden

I samma park, för några år sedan, gick jag med blytunga
steg, gråtandes öppet och offentligt och försökte undvika
att nån såg mig. Jag försökte skynda mig hem, då jag inte
klarade av att gå en promenad ens, för jag var i helvetet,
som A-lagskvinnan jag såg igår, är i idag. Jag undrade
hur jag skulle ta mig igenom detta, om jag skulle klara mig,
om jag någonsin skulle se ljuset igen.
Då… …precis då, ropar en röst, från en gestalt jag
försöker dölja mina tårar inför, med angeläget tonläge:

– Tooomas,. … Hallååååå … Tomas !!! hur är det Tomas!!??

C.I fångade min blick, fångade upp mig. Grät en stund,
i parken.

Och så tog jag mig igenom den dagen, den veckan,
och kommande månader, och var dag på väg från mörkret
på väg till paradiset, i samma stad, på samma plats, sjöng
orden i mitt huvud, och ledde mig framåt.
“Tooomas,. … Hallååååå … Tomas !!! hur är det Tomas!!??

Kanske mer tacksam än många, många andra som har det bättre

Så nu går jag här i paradiset, bland skrattande , lekande barn.
Allt är inte bra, det är det aldrig. Men jag är oändligt tacksam
över det jag har, och det jag får. Kanske, kanske mer tacksam än
många, många andra som har det bättre. …kanske.

Men det är inte enkom dessa ord, från varma ombryende
människor, som är orsak till det. Jag skrev ju i början av
inlägget att jag fått en ny vän. En som börjat visa mig respekt.
står upp för mig, och faktisk tar hand om mig… han heter
precis lika som jag…. det är jag.

Till mannen på trottoaren mitt emot, till kvinnan på caféet,
till A-lagskvinnan, vill jag säga, fortsätt gå !
Och min förhoppning om vem jag vill vara,
är att vara den som vid något enstaka tillfälle,
får dig att fortsätta gå, leda dig tillbaka på väg
till paradiset…. eller att nån annan blir den mannen,
kvinnan som gör det för dig !

Det kostar mig ingenting,
Det kostar dig ingenting, det är bara ord,
men bevingade ord fulla av liv.