Alla drömmar om kärlek,
som gick om intet och slukades
av dimman till kvällningen.
Jag föreställde mig kärleken som en
hamn i stormen. Jag föreställde mig
kärleken som att hitta hem.

När jag tänkte på kärleken,
tänkte jag mig att hon såg på mig
med självklarhet och innerlighet.
Jag föreställde mig hur jag var hennes
vapendragare, och hon stod fast vid min
sida när det blåste.

När jag drömde om kärleken, såg jag framför
allt framför mig att få bli gamla tillsammans,
där jag bakade brödet till vårt frukostbord,
och du stickade mig en mössa.

Men jag vet inte om Amor bara är dålig
på att sikta, eller om han väljer
slumpmässigt. Livet är ju inte rättvist.
Det kan vara ett paradis, det kan vara ett helvete,
det kan vara långtråkigt, och småkul.
Men det är inte rättvist, inte för någon.

Och med den förlorade kärleken,
dog även drömmen om att få slösa kärlek
åt gemensamma barn. Trösta dem när de ramlat och
slagit sig. Tjata på dem, småbråka med dem,
Ha middag tillsammans. Och äta mitt nybakta bröd,
med deras mammas stickade sockor på.

Följa med dem på deras första skoldag,
vifta med flaggor och ballonger på deras examen,
och släppa dem för vinden som så starka självständiga
individer som bara möjligt, när de flyger ut ur nästet,
och ska prova sina vingar.

Jag har snart i praktiken ingen släkt kvar,
och har aldrig haft nån familj. Och uppriktigt sagt
skiter jag i om det kommer nån på min begravning,
vilket iofs är tveksamt.

Det är nu jag lever,
det är nu jag vill älskas, andas, skratta
och gråta. Och om nån minns mig efter jag
knackat på hos sankte Per i förhoppning om
insläpp… spelar heller ingen roll.
Det är om nån minns mig idag, och imorgon
som betyder något. Men, livet är som sagt var
inte rättvist.. inte för någon. Livet är !
Och döden kommer !… för oss alla.

Jag unnar mig någon overklig romanrisk komedi
någon gång ibland, men inte så ofta. Det är
inget jag knarkar, men jag vill ändå
ibland få drömma, den omöjliga drömmen.
För utan drömmar, finns inget hopp,
och utan hopp finns inget liv.

Sandra Bullock och Meg Ryan och Maura Tierney,
är några av mina drömska Hollywood-älvor.
Men sen är filmen slut. Och mitt enorma
arbete med mig själv till trots,
så går jag och lägger mig ensam,
och äter mitt nybakta bröd själv till frukost,
med Mosters stickade strumpor på.
Och har det ganska bra … men utan kärlek.