Jag stänger av mobilen större delen av dygnet
för tillfället, för att inte anstränga rösten och orsaka
hosta och sånt där, nu när jag går in på min
4e förkylningsvecka. Blir lite långtråkigt ibland, men
fullt acceptabelt, om man jämför.

Lyllo mig faktiskt

Apropå att jämföra.
Ju längre jag levt, desto mindre pengar
i förhållande till övriga samhället har jag
fått, och desto rikare har jag känt mig,
för var dag som gått.

Jag är övertygad om att det finns några,
men ännu har jag inte personligen mött eller
läst om någon svensk medborgare som har
mindre pengar att röra sig med från
månadens början. Det gör ju också att FÅ svenskar vill
prata med just mig om hur dåligt ställt de har det

och hur orättvist låga löner de har. Vilket annars är ett
mycket kärt samtalsämne för svensken.Kanske näst mest
populärt, strax efter att klaga på vädret.

De som faktiskt har det värre, men inte nödvändigtvis fattigare

Om man vill skulle man kunna hävda att bostadslösa
har det mycket värre än mig. Och rent socialt stämmer ju
det helt och hållet. De har det mycket värre än mig i livet.
Men inte nödvändigtvis ekonomiskt, inkomstmässigt.
Ofta är det Sverigevänner som brukar lyfta fram bostadslösheten
för människor med “blå-gult blod”, som argument för att stoppa
invandringen.

Vad man oftast inte nämner dock, är att de allra
flesta av dessa är inte i den situationen för att de får för lite
pengar, utan pga av social misär, missbruksproblematik,
svåra själsliga öden, depressioner mm. Så där är det oerhört
viktigt att sätta in åtgärder. Men de åtgärderna handlar mycket om
ett mindre segregerat samhälle, mindre klyftor, fler som ska
inkluderas i samhället. Inte i första hand om ekonomisk fattigdom.
För om man tex har missbruksproblem, går större delen av inkomsterna
till droger av olika sort. Och det finns ingen kraft och energi,
eller egenvärde nog till att ta hand om sig själv eller sin ekonomi.
Dessa människor, är mina själsliga systrar och bröder,
vilket inte Fredrik Reinfeldt, Jimmie Åkesson,
Stefan Löven eller Annie Lööf är.

Jag är kanske elefanten i rummet

Det blir helt enkelt tvär-tyst på den punkten med ekonomi,
när jag är i rummet/på nätet, nu för tiden. Och på några andra områden
och värderingar, där min faktiska verklighet inte gynnar
medborgarnas katastrofbeskrivning för utsatta svenskar
i ett av världens rikaste länder.

Och det händer sällan eller aldrig att folk hör mig
beklaga mig över att jag skulle ha det dåligt ställt.
För jag har det inte dåligt ställt. Däremot, i syfte att
få folk att förstå att de har det ganska bra egentligen,
kan jag nämna hur jag har det och ändå är relativt nöjd.
Hur kan det då komma sig att jag som i Sverige är bland de
som har minst inkomster, är minst missnöjd ?


Drömmar om rikedom ?

Skulle jag vilja vinna storkovan på ett lotteri då ?
För 25 år sedan hade jag nog sagt ja på den frågan.
Nu är jag mer tveksam. Jo men 10.000 – 100.000
kanske skulle berikat min tillvaro för en stund.
Men 1 miljon, eller 50 miljoner ? Nja … jag är skeptisk faktiskt.

Med 50.000.000 “på fickan” skulle garanterat
det “amorösa” intresset från kvinnor öka, ingen tvekan där.
Men även intresset för att “bli min vän” över lag
skulle öka.

Med 50.000.000 “på fickan”, skulle det bli svårt att
skaffa nya vänner, det skulle bli svårt
att behålla gamla vänner på basis om att de
tyckte om mig för den jag var.

Men OM

Men om jag ändå av någon outgrundlig anledning,
rent hypotetiskt skulle drabbas av den partiella förbannelsen
att besitta 50.000.000 kronor. Så skulle jag väl försöka hålla
det anonymt. Och agera anonymt, och placera dem där de
behövs, hos de som inte blir uppätna av tanken på rikedom,
på de som gör gott i världen.

Inte helt immun

Jag har givetvis fantiserat om att köpa saker,
göra resor, som jag aldrig i mitt 52-åriga liv haft
råd med. Jag är inte immun mot ALLA tusentals reklaminslag.
Några frestar mig. Så som musikinstrument, Hurtigrutten,
begagnad bil, liten egen stuga på 20 kvadratmeter, med jordlott
för egen odling… Visst händer det att jag far iväg drömskt
i sådana tankar. Men drömmar är bra, alla behöver inte förverkligas
för att de ska berika dig. Tvärtom faktisk.
Får du allt du vill ha, har du ingenting kvar att drömma om,
och då har du ingenting kvar att leva för.

Enda gången jag önskar jag rent hypotetisk
hade snuskigt mycket pengar, är när man ställs inför situationer
där människor fjäskar för rika människor,
i förhoppning om att få ta del av deras rikedom.
Att då bara kunna vända på klacken och gå,
eller säga att “jag hade tänkt spendera pengar här hos dig,
men nu känner jag att jag använder dem nån annanstans”
Av den anledningen att det är det enda språk den typen
av människor förstår. Det är det enda som svider.

Men i slutändan är priset för sådan rikedom för dyrt
för mig. Då kan du ju kyssa anonymiteten farväl.
Och bara genom det egna agerandet, blir du lite
av den gnidna jävel du från början föraktar.

Det finns säkert 50.000.000 skäl,
att inte vilja vara snuskigt rik.