23.05 fredag i april Trött i ögonen.
Förkylningen kanske äntligen på tillbakagång.

Jag har det ändå bättre än nånsin tror jag.
Fönster och speglar är putsade. Golven är torkade.
Frysarna och skafferierna fulla med mat och bröd.
Kontot sväller inte över, men gör att jag har lite,
lite marginal. några då lusentappar. Inte mycket alls,
men mer än jag nånsin haft. Räkningarna betalar jag
numer i tid som följd av större harmoni, och jag får större
harmoni av att tex betala räkningarna i tid.

Jag bär inte längre hela världens skulder på mina
axlar och i mitt bröst. Och ingen trampar längre på
Tomas utan konsekvens. Jag ignorerar kvinnor
vars förpackningar (utseendet) är tänkt ska dra till sig
blickar. Det betyder inget för mig längre.
Ibland är jag, som nu, fullständigt i acceptans med
att jag kommer leva och dö ensam. Och ibland brinner
längtan efter kärlek, tillhörighet och familj som en
skogsbrand i mitt bröst.

Men allt oftare är jag nöjd med mig själv,
nöjd med mitt eget sällskap. Det finns ett lugn allt oftare
i att inte göra något speciellt. Vänner behöver jag, men
inte hela tiden, och inte till vilket pris som helst.
Inte till priset av min själ, priset av mitt hjärta.

Varje morgon mal jag kaffebönor, gör kaffe med grädde.
Kokar min gröt och startar dagen med en ren diskbänk.
Jag vädrar och bäddar min säng, och jag gör det för att
jag vill det, inte för att jag måste det.
Ett oerhört tråkigt liv, för de allra flesta skulle
jag tro, men inte för Herr Kai Tomas Lundin,
som gått genom eld och på glödande kol,
med bojor och skam, för att få ett underbart, grått tråkigt
liv, utan ekonomisk rikedom, men med massor utav
erfarenheter, klokhet, intelligens. En relativt frisk och sund
kropp ännu så länge.

En mycket god vän till mig, såg nyligt på några foton från förr.
Och jag kommer inte ihåg exakt hur hen uttryckte sig.
Men det gav hen en olustig känsla i kropp och själ,
att den tiden kommer aldrig tillbaka.

En annan mycket god vän pratade om sitt mående,
och sa att hen mådde ca 60%. Och fick sagt för sig
att det är ju bra det”. Men hen hade som mål och “krav”
att ligga på 95%. (alltså 0 % = katastrof, 100 % omöjligt bra)

Själv låg jag på 2-4 % under flera år, för några år sedan,
och har gjort det tidigare i livet ett antal gånger också.
Så för mig är 50 % en dag att fira och glädjas över, och
dagar på 85 %, vilket händer allt oftare, är rena paradiset,
och bonus. Tom 20 % funkar bra, när man varit i dyn tillräckligt
länge.

Detta är min rikedom, en rikedom man endast
kan uppleva efter år av riktigt svarta perioder.
Få människor uppskattar det lilla, som den
som inte haft tillgång till det. Och de människor
som haft mycket kärlek, bra jobb och bra med pengar,
får en helt annan måttstock, och är egentligen på ett vis
mer bräckliga….

Den ene är inte bättre än den andre. Det ena är inte nödvändigt
bättre än det andra. Men det är min rikedom. Att iom att jag
gläds väldigt mycket, åt väldigt lite… så är jag
ofta, ofta, ofta tacksam och nöjd… med det lilla