Som jag ser det, utifrån vad jag växt upp med,
så är kanske förintelsen ett av världshistoriens värsta
brott mot mänskligheten. Det begicks sådana hemska brott
att den mänskliga hjärnan inte riktigt klarar av att processa
informationen som ges. För att ens kunna tänka sig en av de drabbades
upplevelser, måste man stänga av rätt så ordentligt.
Det är föööör ohyggligt, för att orka tänka på egentligen.
Detta brott mot mänskligheten är världen näst intill enig
OM ATT det är ett av historiens värsta brott. Och att det faktiskt
skedde. Utom några få nationalister som hatar Judar, och skriver
“död åt judarna”, samtidigt som de förnekar förintelsen.
Inte alla flingor i paket där.

Men i skuggan av dessa ohyggliga brott,
har det sedan dess begåtts miljoner liknande enskilda brott
av “the good guys” Till en början så är alla Allierade krigsbrott
från andra världskriget bort-filtrerade ur historien, efter
som de som vann kriget, skrev historieböckerna, hade makten
över efterkrigets rättegångar mm. Förmodligen finns det inget
tillräckligt hårt straff åt Nazisernas utrotning och mord.
Och alla fick nog inte straff som skulle haft det. Men näst intill
ingen fick nog straff av de allierades makthavare, eller soldater.
För de var “the good guys”

De flesta västerlänningar betecknar än idag atombombningarna
som “nödvändigt”, och sparande av liv. Över 100.000 dog direkt i
bombningarna av Nagasaki och Hiroshima. Och plågandet i skador,
radioaktivitet, födslar till ett liv i ofärdighet, är oräkneliga.
Huruvida det verkligen var rätt eller “nödvändigt” kan ju diskuteras.
Och USA hävdade ju att de sparade 1.000.000 Amerikanska soldaters liv.
Nu är det en uppskattning, gjord av de som fällde bomberna
och inte en absolut sanning. Man skulle kunna fråga de som
blev bombade, och överlevde med förvridna, brandskadade kroppar,
vad de tyckte om hur nödvändigt de var ?

Bland makthavare är det sedan länge känt att det effektivaste
sättet att eliminera människor som på ett eller annat sätt
hotar deras egen maktposition, är att antingen köpa dem, och få
dem på deras team. Eller att misskreditera dem, leta rätt
“skelett i garderoben”, eller plantera dit “skelett i garderoben”

Karin Olsson/Expressen, nämner tex i en krönika, under just en typ av
misskreditering som jag nyss beskrev:

“Wikileaks gjorde för snart ett decennium sedan viktiga avslöjanden, som
”collateral murder”-videon från Irak: amerikanska soldater sköt ihjäl
åtta oskyldiga civila i Bagdad från en helikopter, varav två
journalister. Fler scoop om USA:s militära aktiviteter i Irak och
Afghanistan följde”

Detta uttalande, är som en parentes i hennes krönika,
trots att det är näst intill det enda som är bevisat.
Och då, i den positiva bemärkelsen krediterar hon inte Juilan assange,
utan Wikileaks.
Detta trots att hon är en journalist som borde försvara yttrandefriheten
och slåss för att sanningen ska komma fram,
i sitt alllra naknaste format.

Resten av krönikan ägnar hon åt att misskreditera Julian Assange,
på basis av hur hon personligen upplever hans karaktär,
och trovärdighet. Inte på några fakta om
vad han gjort och inte gjort, och hur det står i proportion till storleken
av jakt på Juilan. Samt att hon med alla medel försöker göra om
tveksamma antaganden och misstankar till rena sanningar,
genom upprepande och genom att framställa honom som en
gemen skurk och våldtäktsman. Vilket inte är bevisat,
och aldrig kommer att bevisas. Tillika ifrågasätter hon tillvägagångssättet
av Assange avslöjanden som olagliga. Alltså lagarna som i förlängningen
skrivits av de som försvarar de som mördade 8 obeväpnade Irakier, och jagar en budbärare för det. Det är makabert att en journalist,
som bör vara folkets sanningssökare, stödjer lagar som
rättfärdigar mord.

Det metodiska upprepandet av dessa omskrivningar, karaktärsmord
i media av en armé av journalister som säger sig vara uppe mitt
i en “revolution” (Metoo) Där oskyldiga manliga offer är nödvändigt.
Det metodiska upprepandet, förvandlar med tiden anklagelser och
misstankar till “sanningar” och “domar”, hos den stora pöbeln
som inte vågar tänka själva,
inte ifrågasätter saker.

Jag har hört otaliga kommentarer i min omgivning om
hur säkra de varit på olika individers skuld, utifrån att de “hört
så mycket om dem” att det måste vara sant, eller finnas nåt sant i det.
Så…. Karaktärsmord, misskrediteringar, anklagelser är oerhört effektivt
för att få opinionen med sig. Det vet
Åkesson om, Det vet Donald Trump om, det vet Karin Olsson om,
Det vet Cissi Wallin om, det vet Putin om. Det vet alla människor med någon
form av maktambition om.

Alla har nu nästan glömt att 8 civila obeväpnade Irakier
som tog hand om en skadad, blev nedmejade, dödade av amerikansk militär,
Och alla fokuserar nu på en mans eventuella avtagande av kondom
vid frivilligt samlag. Och få äro vi i Julians ringhörna, där världen håller i Julians armar, medan svenskt, Amerikanskt, och brittiskt rättssystem,
med hjälp av media och feminismen turas om att slå honom medvetslös
(bildligt talat) utan möjlighet till försvar. Och ändå på något vis, är en majoritet bland makthavare, allmänhet och press eniga om att Julian är skurken som behöver straffas.
Han har i praktiken varit frihetsberövad pga detta i 7 år.
Men det räcker inte. Människor som avslöjar maktens mord, våld och korruption måste knäckas för alltid, för att avskräcka andra från satt säga sanningen.

Och en stor del av svenska befolkningen stödjer tyst eller aktivt
detta karaktärsmord, denna rättsskandal, utan att blinka, utan att veta.