Jag har kommit fram till att jag förmodligen
är själva definitionen på att inte vara normal.
Missförstå mig gärna rätt. Jag tar det som en
komplimang i så fall.

Jag menar, det är faktiskt inte riktigt normalt
att äta mat för 600 kronor i månaden i Sverige idag.
Och det är inte normalt att återanvända plastpåsar till
matbullar. Det är nog heller inte riktigt normalt att värna
människor i nöd. Och framförallt inte alls normalt
att vilja ha ett samhälle med mindre sociala
och ekonomiska klyftor. Och jag skulle kunna fortsätta
länge på den listan av abnormiteter.
Och kanske jag återkommer till det, eftersom jag är lika
stolt över det, som jag är över mitt tvivlande.

Från början i mitt strapatsrika liv, blev jag lärd
att “normal” var en fråga om att göra som alla andra,
och att det var av godo. Utifrån det var man relativt normal
i Tyskland på 30-talet om man ville utrota Judarna
från jordens yta. Nu för tiden .. inte så normalt.
Däremot är det ganska normalt nu för tiden att ha
åsikten att tiggeri bör förbjudas. Dvs om tiggerier kommer
från någon som är i behov av pengar. Om Veronica Palm,
(Rädda barnen) eller Niclas Kjellström-Matseke, (Postkodmiljonären)
tigger pengar och kallar det för “lön”, då upprör det inte många
svenska själar idag. Det är med andra ord ganska normalt.

Själva kriteriet för vad som anses av pöbeln vara normalt,
skulle man alltså kunna säga förändras med tiden.
Men oxå förändras med plånboken, och geografin.
På Nya Guinea är det till exempel normalt att leva
i ett träsk, och hos indianstammar i Sydamerika att äta
spindlar. På 70-talet i Sverige var det normalt med solidaritet
och miljötänk, motstånd mot kärnkraft tex. Inte lika normalt nu
längre. Då motsatte sig folk en överstatlig Europeisk
stat som kostar miljarder, där politiker tar ut
monstruösa löner och ersättningar, och en Europeisk stat
där inte medborgarna får välja dess president, trots att man
håller EU-val. Nu är det normalt att vara för ett sådant EU.

Det är normalt att fläka ut sitt privatliv i tv-serier och gilla Euron,
för att man kan shoppa i Europa då.
Det tycks oxå vara normalt att spendera 150.000 kronor i månaden
på lyxartiklar, och samtidigt kalla sig feminist, inte vilja ha barn
för att det är dåligt för miljön. “En förebild för de unga” sa
reportern om henne.

Jag har tänkt lite på ordet jämställdhet. Det var ordet som
användes på 70-talet. Nu är man hellre “feminist”, för
det förpliktigar inte till ett samhälle med mindre klyftor.
Det går idag utmärkt att hata killar, vara stenrik, leva
i det blå, och kalla sig feminist. Det hade nog inte funkat lika bra
med “jämställt”. Eller vad säger Bianca och Zara ?

Nä jag är verkligen inte normal.
Jag plockar upp krossat glas på gården, efter
berusade respektlösa normala ungdomar som
ingen längre säger till. Jag gör det för att jag
är rädd om små barns fötter och hundar.
Inte normalt, för det är inge gemene man gör.

Jag har inga “ambitioner” heller med mitt liv,
jag är glad att få leva, äta, och ha hälsan.
Inga stora drömmar om rikedom och karriär.
Sånt som räknas som normen.

Men det är normalt att strunta i nästa generations jordklot,
som de ska leva utav, och leva i.

Jag är nog tamefan ett riktigt freak när man tänker efter,
inte riktigt klok, och något av en extremist…

… utifrån vad som är normalt här, i Sverige anno Domini 2019
och stolt över det !