“Han har ingen humor”
är en vanlig kommentar, och rätt så intressant.
I regel kanske människan erhöll humor för att inte
ta sig själv på så stort allvar, men framförallt för att
överleva mentalt, trots vetskap om allt elände som
sker, vetskap om sin egen dödlighet etc.
Egentligen betyder “Han har ingen humor”:

– “Han har inte samma humor som mig”

eller:

– Jag vill maskera nåt allvarligt genom skämt, och gillar inte att han avslöjade mig”

Individuellt

Att humor skulle vara väldigt
individuellt är nog inte mycket att orda om.
Så är det ! Men det finns mer än så, att säga om humor,
om skämt, när vi skrattar, varför vi skrattar, med vilka vi
skrattar. Jag skulle vilja hävda att den även styr Hierarkier
knäcker tabun, är en överlevnadsstrategi, och går djupt, djupt
ner i vårt mänskliga beteende.

Ordvitsar och Jantelagshumor

Om jag bara går till mig själv, så har jag flera varianter
jag gillar, både att skratta åt, och använda själv.
Bland annat ordvits-humor, ju torrare ju bättre !
Jag gillar bjuda-på-sig-själv-humor oxå. Denna typen sporrar
ofta folk med mobbing-humor att kliva in och trycka ner.
Jag gillar oxå ibland omvänd Jante-humor, där jag
teatraliskt hävdar min egen excellens och förträfflighet,
detta fungerar bara i små doser vid valda tillfällen,
annars blir det enkom drygt. Det roliga med det, är att
det provocerar den svenska Jantelagskulturen som säger
at du ska inte tro att du är något/någon.

Så Zlatans svar på frågan om varför han inte gav sin fru
någon present:

– Present ? … vaddå hon fick ju Zlatan !

..är ett sådant skämt, som jag tycker är kul.
Och det trampar egentligen inte på någon annan,
är inte elakt mot någon annan, om man inte är fundamental
Jantelagsföljare. Så då blir det ju lite jobbigt om människor
brutit sig fri från den och hävdar att de är bäst.
Eftersom det då blir så tydligt hur lite man värderar sig själv.
Zlatan är på inget sätt bäst enl mig, men jag mår inte dåligt av att
han tycker det/skojar om det.

Jag har själv (under perioder jag mått hyfsat bra)
kunnat säga med en begynnande allvarlig ton, för att få
åhöraren att lyssna:

– Jag blir så irriterad och arg på människor som går omkring
och tycker att de är bäst och har rätt

Varpå många genast nickar instämmande.
Men efter nån sekunds konstpaus lägger jag till:

– Det är ju JAG som är bäst

Ironi

Det skämtet fungerar dock inte alls om man är
deprimerad när man berättar det.
Faktum är att nästan INGA skämt går hem om man berättar dem
när man är deprimerad, utom just självutlämnande skämt om hur
deprimerad man är, med ironi.

Hur funkar jag ?

Jag har tänkt lite på hur jag fungerar i olika sammanhang
när det kommer till humor, att ta plats i en grupp,
att känna mig utanför, att inkludera, exkludera osv.
För mycket som kallas för humor, är egentligen ett sätt
att mobba, ett sätt att framföra propaganda, och om nån
reagerar kan man bara projicera över det på den upprörde
och hävda att det bara var på skoj, “har du ingen humor”
eller “va känslig du är”

Och det här med att “vara sig själv” i alla lägen, låter ju fint.
Men är det möjligt ? Humorn som används med min
promenadkompis i form av teatralisk upprördhet för
att egentligen pysa ut lite ilska, fungerar ju nästan bara
i det sammanhanget med den personen. Jag har två kompisar
i boulen som jag både respekterar och gillar. De har sinsemellan
en enligt mig något råare humor, som delvis bygger
på långvarig vänskap, så de vet var de har varann, och en slags
intern humor som inte tillämpas med samma framgång
på låt oss säga en gammal fin dam, eller låt oss
säga en naiv ordvitsare.
smiley

Jag har någon gång kommit på mig själv att försöka haka på
i den typen av vitsar i deras närvaro, och inser med ens att
det faller platt. Det blir inte lika kul. Och jag fattar ju varför.
Så det här med att vara sig själv i alla lägen
är kanske inte fullt ut möjligt, om man vill inkluderas.
För en del gånger handlar det om just det, Att exkludera eller
inkluderas.

Elak humor

Jag kan tycka att elaka skämt kan vara kul mot människor
som konstant lever på att trycka ner eller vara elaka utan
att ens bemöda sig skoja. Och jag kan tycka elaka skämt fungerar
bra i en “kärleksfull miljö” Dvs inte nödvändigt att man älskar varann,
men att det finns respekt i grunden.
Tyvärr finns det miljöer och grupperingar där det elaka mot en person
urartar och faktiskt utmynnar i regelrätt mobbing pga av
tanklöshet och attackera istället för att bli attackerad.
Sån’t är jag nog av förklarliga skäl väldigt lyhörd för,
och vill gärna motverka.

Här ett samtal om just humor med Schyffert … lite intressant

https://www.youtube.com/watch?v=B7HDB3zKLdE