Vet ni … under stundom känner jag mig så trött
på den här världen, så fruktansvärt trött.
All möjlig galenskap normaliseras.
Och folk fortsätter bara som inget har hänt.
Den jordnäre verkar galen, och de galna
ses som normala.

Först kom människor med stora börsar och
förändrade Sverige i grunden. Stal vårt språk,
sålde ut våra gemensamma tillgångar, och delade
Sverige.

Sen när avstånden blev större från fattig till rik,
kom nån på att skylla fattigt folk som flytt
från krig för det. Och ytterligare en kil i den
Svenska berggrunden ger mer sprickor.

Och nu så har det förklarats krig mot den svenske
mannen, inte bara mot de som betett sig illa,
utan mot alla män, det har revolutionärerna gjort klart.
Så nu har vi ingenting kvar, med ännu en kil i
den svenska berggrunden.

Jag stod på Socialisternas sida en gång,
när arbetare och gamla, och sjuka var ett.
Nu har de lierat sig med de som sålde ut folkets tillgångar
för egen vinning.
Jag stod en gång på feministernas sida, när jag såg
orättvisor. När VI ville ha jämställdhet. När jag var en av dem.
När jämställdheten och mänskliga rättigheter även var för mig.
Nu är jag inte “VI” … nu tillhör jag “dom”
“Vi och dom”, en av vår planets allvarligaste sjukdomar,
“vi och dom”. Den smittan från nationalistiska rörelser
smittade till sist även den solidariska
rörelsen, den feministiska rörelsen.
“Vi och dom” … själslig cancer.

Jag mår på många sätt bra. Har mer balans i mitt liv.
Större integritet, och bryr mig om mig själv lite mer
än förut. Men lever fortfarande för att få betyda nåt
för folk, för vänner, för främlingar. För mig är det
meningen med livet. Att göra skillnad i vardagen,
le åt någon som inte förväntat sig det.

Men samtidigt är jag väldigt trött på hur vårt rika
samhälle utvecklas långsamt men säkert mot ännu
större följder av hat och hot, könskrig, och främlingsfientlighet
girighet och roffa-åt-sig-mentalitet. Det tynger ned.
Och den allmänna likgiltigheten inför detta frustrerar
mig och förvånar mig.

Säg till, när ni vill att vi alla bara ska vara människor
tillsammans igen. Men solidaritet, medmänsklighet,
empati som krävs för detta är inte gratis, ni måste närma
er från girighet, hat och könskrig.
Ni kan inte stå och titta på när hjorden springer mot stupet.
Ni måste ge upp något av er rikedom, sluta jaga kronor i
lönekuvertet, sluta se hudfärg och religion. Och försöka se
människor, inte bara kön.
Jag vet vart JAG står. Jag är inte perfekt i detta,
men jag är inte likgiltig.

Säg till när ni vill, att vi alla bara ska vara människor
tillsammans igen !
I’ll be here !