Jag älskar dig,
betyder allt och ingenting.

Skratten och musiken, leenden,
vänliga stärkande ord, en smekning över armen,
och en puss på kinden. Lyckan är aldrig beständig,
den besöker oss ibland, när vi ger den chans
att trivas. Sedan måste den vidare till nästa ställe,
till nästa levande. Ibland får vi till och med tillfälligt
ge bort lyckan…. det kallas kärlek, det kallas,
mänskligt, det kallas för lycka, att ge bort lyckan.
Men den kommer nästan alltid tillbaka.

Likt regnet sveper lyckan fram,
och lämnar snart, efter att ha gett
kraft att växa. Men stannar inte för länge, då drunknar
vi i det goda. Likt solen värmer den oss en
stund… men stannar inte för länge, då försmäktar vi,
i det varma.

En hand på min axel, en arm kring min rygg.
Jag känner att jag finns för en stund.
Att jag faktiskt lever. Mer behövs det oftast inte.
Kompisen som ler och säger att hon saknat mig,
att det är kul att se mig. Det är lycka,
det också.

Beröring är nåt fint,
glöm inte det !
Det är de tillfällen jag känt att
jag funnits till.

Kärlek är vänskap, vänskap är kärlek.
Finns ingen vänskap, finns ingen kärlek.
Att leva tillsammans, är nog en konst,
jag hittills inte fått uppleva,
och det krävs kärlek och vänskap för det,
det kan behövas att båda inkluderas och tillåts
ett stort mått av frihet…. gissar jag, som står utanför
och tittar på. Om det inte gör dig starkare,
så är det inte kärlek, om du väljer att ta och kräva,
då är det nog inte kärlek……säger jag som står och
tittar på utifrån, och inte vet vad jag pratar om.

Likt en narr, längtar jag ständigt.
Jag hade velat bli grå och rynkig med dig,
Det är kärlek för mig, som står utanför
och tittar på. Men mina första gråa hår är redan
här, och tiden bryr sig inte om det.

Några gånger har jag sagt det under
förälskelse. Tystnaden efter var outhärdlig.
Värre än om hon sagt att hon hatat mig.
Hon älskade inte mig.

Fler gånger har jag sagt det till släktingar
och vänner, på ett sätt som jag känt varit
tydligt om vilken typ av kärlek det handlat om.
Några gånger har det missuppfattats som frieri,
bland kvinnliga vänner. Och det blev tyst efteråt.
De älskade inte mig, eller vågade inte säga det.
Jag vill egentligen bara vara älskad,
känna att det finns några och kanske någon,
som saknar mig i livet… inte efter.
Jag vill egentligen bara vara efterlängtad,
känna närhet och beröring, få ge detsamma.

Jag har aldrig hört orden,
inte som barn, inte som man.
Inte som vän.
Och om man inte kan säga dem,
kanske man kan visa att man längtat efter nå’n,
saknat nå’n och älskat nå’n lite grann.

…lite grann