Att sätta ord på mina känslor i bloggformat,
eller diktformat, är relativt lätt för mig.
Jag har haft lång tids träning på det, genom många kriser.
Och ofta är det kvinnor som “hjärtar” mina länkar till bloggen,
och uppskattar känslor i skrift.

Däremot har ingen av de jag träffat, märkligt nog velat prata
känslor… eller jag ska rätta mig själv där, inte velat prata om
mina känslor. Och ingen av de som “hjärtar” mina känslosamma inlägg
tycks vara intresserad av mig sexuellt/romantisk.
Man tillhör inte riktigt topp-hundra i draften, när det väl ska till
Finns det ett samband ? … så klart det finns.
Men det är inte helt okomplicerat… och det är
i min uppfattning inte kvinnor över lag heller. Se där en
generaliserande fördom från mig!

Men jag har oxå fått ta en del anonym skit för att
jag uttryckt känslor, berättat vad som hänt mig,
uttryckt sorg över utebliven kärlek som barn.
Utebliven trygghet. Och det sker i större utsträckning från
män enligt min personliga erfarenhet, men absolut inte
uteslutande från män.

Att som man uttrycka känslor, är än idag synonymt med
att visa svaghet. Något som föraktas av både kvinnor och män,
när det gäller mäns känslor. “Offerkofta” fick jag många gånger
höra uttryckligen, och än fler gånger antydningar.
Nu mer bryr jag mig inte om sån´t. Jag fortsätter ändå
att uttrycka en mans känslor, oavsett vad kvinnor och män
tycker om det. Samma oskrivna lagar vad gäller känslor
gäller inte för kvinnor. Det ska mycket till innan en kvinna blir
betecknad som “offerkofta”. Inte ens under den här delen av
svensk historia som enkom fokuserar på kvinnors lidande,
har någon kommit på tanken att kalla det för offermentalitet.
Så är det !

Jag kommer, om jag känner behovet, vid tillfällen att fortsätta
uttrycka min saknad av egna barn. Jag kommer att ibland
skriva om min outtömliga sorg, efter att inte ha varit önskad
under hela min uppväxt. Det är en del av mitt liv, och de känslorna
är fullkomligt friska och sunda. Det kommer alltid finnas människor
som vill förminska dig, oavsett om du är kvinna eller man.
Det kommer finnas de som tror att de vet bättre än du,
hur du ska ta dig igenom och övervinna problem.

Men kärleken hade inte en chans i mitt liv,
verkar det som. Det fanns inga som helst förutsättningar
för att en man av min sort, i den här tiden, skulle vara ett
klipp för en kvinna som skulle kunna ge mig något mer än krav
eller skuld. Det finns gott om kvinnor som inte gör så.
Men för dem är jag den “snälle” killkompisen den fina killen,
som absolut är värd kärleken. Men inte med dem bara.
“Och det handlar inte om pengar, inte om status” försäkrar
de kvinnor som har nå’t mer att ge än skuldkänslor och krav.
Men ändå har de valt män med stabil inkomst.
Det här är fakta att det ser ut på det här viset, det finns till
och med forskning kring det som visar att pengar spelar in.
Och att ännu en gång kalla mig som man för “offerkofta”
för att jag tar upp det, förändrar inte hur det ser ut.

Det är klart att en majoritet inte kommer hålla med
om detta… jag fattar. Det är inga problem.
Men så är det i alla fall.

Men på riktigt är det inte ett dugg synd om mig faktiskt,
inte ett dugg. Jag har det riktigt bra i mitt liv, utan pengar
och utan romans. Men jag är ändå människa, med mänskliga
känslor, och kan sakna det viktigaste i livet,
någon att älska … barn att älska.

Är det en enda sak jag faktiskt är avundsjuk på
hos vänner och bekanta, så är det föräldraskapet.
Så är det bara.