“Söndagskväll i Karibien”, låter väl alldeles
enormt drömskt och exotiskt, oemotståndligt,
romantiskt och vackert. Något Björn Afzelius kunde skalda
om under socialismens drömska täcke.

Själv längtar jag inte till Karibien, inte till ett
pensionsliv i Portugal, eller Thailand, när allt det
vackraste finns här runt omkring oss, en försommarkväll
i Sollefteå, Nipornas stad, Ådalen. När apeln står i blom,
Och björkarnas löv äntligen vågat slå ut i fullo.
Och färgar hela min värld grön… min värld.

Vi som nästan inget äger, får tänka oss att allt vi ser
omkring oss är vårt, och vi äger hela världen, men nästan
inga saker. För vem kan ta ifrån oss Bofinkens fallande drill, en
försommarkväll, när molnen skingras efter ett gudomligt
och efterlängtat regn, och solen blygt tittar fram,
bakom ett flyende moln.

Vem kan hindra mig från att andas
in den rena friska luften regnet skapat, och genom glasklara
nya glasögonglas se världen för första gången, som det vackraste jag sett.
Världen är inte där borta i horisonten, vid ekvatorn, med
dyra äventyrliga resor i fjärran. Världen är här hos mig, där
storlommen ropar i skymningen, när fiskespöt, darrar till
och en abborre nappar för första gången.
Jag känner ingen större rikedom än den.

Dropparna hänger i barr och löv efter regnet som välsignade
naturen och mig själv. Ett Storskrake-par buklandar mitt på
den spelblanka Ångermanälven, skygga för människan,
på behörigt avstånd. Björkarnas vita svartfläckiga stammar
tillsammans med de nya skirt gröna löven ser ut som
en levande pastellmålning. Jag vandrar ensam på kvällen,
men känner mig allt utom ensam. För jag har träffat 5-åriga Evelina,
ägarinnan till ljusets spira, och jag är på väg hem från en av alla mina
familjer jag lånar några timmar ibland. Och jag har ätit västerbottenpaj,
med sallad till, och rostade solroskärnor.
Jag har haft äran att 7-årige Valdemar den store kom och satte sig
bredvid mig och lade sitt lilla rufsiga huvud mot min axel.
Och jag har pratat om livet med en riktig Karl… och kramats
av Åsa, världens troligtvis innerligaste kramerska.
Evelina tog även fram en bild på ett hjärta, och ur den kom
denna musiktext fram från hennes fantasi, medan jag blev
beordrad att trumma till sången:

“Mitt Hlätta finns i mitten,
och hlältat slål o hittal hem till sitt
hus”

Hon och Valle ebjöd sig oxå att sjunga “Bajskolvssången”
för mig, men jag kände att det skulle försöra stämningen lite.

Varje steg jag tar, tar jag leende och för tillfället lycklig
av allt det jag bär med mig från middag på Bruket,
och den overkligt vackra naturfilm jag vandrar rätt igenom,
med en symfoni av småfåglar, gömda i lövkronorna. Som de
spelade för mig.

Det bådar gott för denna sommar,
då “ljusets spira” finns för människornas beskydd.

*”Ljusets spira”, var Evelina som hade hittat mammas mattpiska,
vilket hon förklarade för en oinsatt moder.

Tänk… att få bo mitt i paradiset… förstår vi
hur vackert vi bor ? Hur kan man resa ifrån allt detta ?