Jag älskar att vara ensam,
men inte att känna mig ensam.
Och aldrig känner jag mig så ensam,
som när jag bevittnar familjers vardag,
små älskliga smeknamn som “vännen” och “älskling”,
hur medveten än jag är om att det inte är
så hela tiden i någon familj.

Det eviga såret blöder då, de outsinliga
tårarna rinner…. och måste få rinna.
Tids nog blir det sol igen, innan nästa skur,
väter mina kinder. Så är det bara, och så måste det få vara.
Det borde vara en rättighet att få bli
älskad, när livet börjar. Men det är faktiskt
inte på det viset för alla.

Vad som var, kan inte förändras, de som har
gått bort, är borta för alltid, utom i våra minnen,
utom i mitt minne. Många känner saknad efter
en älskad familjemedlem, en del har svårt att gå vidare,
vilket kan betyda olika saker för olika människor.
Men jag känner ofta saknad efter saknad. Saknar att ha någon,
ha haft några som saknar mig tillbaka.
Hur underbart månne det inte vara,
att känna sig saknad?

Jag fick det liv jag fick, och jag är tacksam
över mitt liv och allt det goda jag sett, känt
och upplevt. Jag skulle inte heller kunna tänka mig
att inte gått igenom det hemska, det sorgliga,
för då hade jag inte varit jag. Jag är glad för varje dag,
för varje regn som ger grönska, för varje solskensdag
som värmer mitt ansikte.

Jag har svårt att lita på människors kärlek,
och välmening. Och det finns fullständigt logiska orsaker till det.
Massor av dem. Och det är inget konstigt i det.
Men jag känner mig kanske inte ens älskad
om jag skulle varit det, för jag litar inte
på någons kärlek. Och det finns fullständigt logiska orsaker till det.

Jag slås av hur många Sollefteåbor, som troligtvis
inte ser det undersköna, paradis av nipor, älven
skogen, bergen och dalarna … för att det är för nära,
för mycket vardag, och blicken är fixerad på nästa fotsteg,
på det förhatliga sk “livspusslet”.
Och lika tänker jag, utifrån vem jag är,
vad jag fått och inte fått. att många inte heller ser
hur bra de har det materiellt, familjemässigt, beröring,
samvaro… för att det är för nära, för mycket vardag,
och blicken är fixerad på nästa fotsteg.

…. men jag ser … och gråter mina outsinliga tårar,
innan solen åter kommer och värmer min min kind,
och jag naivt drömmer igen om att få känna mig saknad.