Mina två klassresor

Jag har en gång gjort en enorm “klassresa”…..

….I kanoter, längs hela Svartälven i Värmland med klass
9C från Albyskolan/Botkyrka. Skolan där Magnus 14 år blev
mördad av en yngre elev, för att han inte hade en krona.
Orten där rapparen Dogge Doggelito och DJn Robert Wåtz växte upp.
Robert som inte tyckte jag var värd en 5a i musik,
trots att jag fick 150/150 rätt på två vitt skilda provskrivningar
över en hel termins arbete. Och där ett bortglömt benrangel,
tonårsbarn vid namn Tomas tillbringade några år där
bland sprit och gräl.

Den andra sortens klassresa jag gjorde gick lätt utför
från låginkomsttagare till sjuk-pensionär. Mina rötter fanns
dock i Kramfors Ådalen, dit jag återvände på skolloven,
och sedan återvände att bo som vuxen, i Sollefteå,
Ådalens pärla. Röda Ådalen även kallat, har alltid varit ett
starkt fäste för socialdemokratin, ända sedan Ådalen 31.
Och när jag följt vad som hänt med solidaritet och
arbetarrörelsen de senaste decennierna, samt ikväll tittar
på “dokumentären” om Stefan Löven, “Svetsaren i Rosenbad”
och tidigare på Janne Josefssons återblickar och påstådda ånger
från hans reportage. Så stärks återigen för mig bilden om vad
makt och pengar gör med människors tillhörighet, minne och
var de till slut lägger sina sympatier.

Jannes kamp mot folket

Janne Josefsson som på nåt sätt
försöker rannsaka sig huruvida han farit för hårt fram
eller inte. J.J säger bland annat att “personer med makt
har drabbats hårt av mina reportage” Vid åtminstone ett tillfälle
valde J.J att frångå att sätta maktpersoner under press,
och istället använda Skjutjärnsjournalistiken emot massorna,
när han “granskade” Proteströrelsen mot nedläggningen av BB
i Sollefteå. Och han vände “skjutjärnet” emot en fredlig
proteströrelse, utan att ta reda på vad just makthavarna
gjort för att reta upp massorna.

Ådalen 31 och barnehemsbarnet

På tal om skjutjärn mot massorna, så sägs det i dokumentären
Stefan, att han blev starkt påverkad av Bo Widerbergs
film “Ådalen 31” och stärkt honom i hans socialistiska
övertygelse. Stefan Löfven, barnhemsbarnet som älskades
av en familj utanför Undrom. Ture och Iris Melander.
Iris vars praktfulla blomsterträdgård jag beskådat på
plats, Och Ture som jag spelat boule med vid Kalknäs skola,
några tillfällen. Och faktiskt i samma veva som Expressens
sportjournalist Stickan Bodin var med och startade upp
boulespelandet i Undrom.

Ers Majestät konungen

Dokumentären romantiserar Stefan, och inga kritiska frågor
alls tas upp. Barnhemsbarnet, som blivit fackpamp
och sedan statsminister i Sverige. Det är nästan lika
vördnadsfullt och försiktigt tå-tassande som när någon
underdånig “journalist” intervjuar kungen till nyår,
och tilltalar i tredje person, som en kvarleva från
när kungar var enväldiga och ingen demokrati fanns.
Alla i reportaget tycker om Stefan, och vi Ådalingar är ju lite stolta.
jag satt själv och gladde mig åt att se bilder från min
hembygd, och personer jag kände igen. Men det var
väldigt underdånig ton på dokumentären.
Inte samma ton som Janne Josefsson höll när han
pressade vanliga demonstranter som ville ha sitt
sjukhus kvar. I det “Röda Ådalen” Då var det
mer en fråga om hur illa Erik Lövgren blev behandlad,
han som drivit nedläggningen av Sollefteå Sjukhus
till gagn för det stora Sundsvalls sjukhus. Länets
Socialdemokrater hade gått tillbaka på sina vallöften
om tre fungerande akutsjukhus i länet. Och Stefan,barnhemsbarnet
från Undrom utanför Sollefteå ser overksamt på när det sker.
Och Janne granskar protestaktionen. Han som nyss sagt
att han granskade makthavare.

Den underbara resan

Det måste ha varit en underbar resa för barnhemsbarnet
Stefan att få växa upp i Ådalen, i en trygg familj med
godhjärtade föräldrar, som hade bägge fötterna på jorden.
Som arbetare, svetsare på Hägglunds i Örnsköldsvik,
börjar klassresan för det forna barnhemsbarnet. Nu är han
en “arbetare”. Det finaste en socialdemokrat KUNDE vara
på den tiden. Resan gick vidare, uppåt, och plånboken
var inte det enda som blev större. Och till slut efter det
att Socialdemokratiska partiets ledning varit de starkaste
drivande i drevet mot Håkan Juholts vänsterpolitiska
hållning, och avsatts via pressen. Till slut så sprack
plånboken, och hemorten var sedan länge glömd.
Landsbygden var ointressant och nu gällde Rosenbad.
Barnhemsbarnets underbara resa var fulländad.


Konsten att se åt andra hållet

Ockupationen av Sollefteå BB startade måndag 30 januari
2017 kl 18:00 med stor uppslutning av medborgare och
media utanför sjukhusets entré.

Ett och ett halvt år senare smög Stefan dit
under radarn, utan press, pliktskyldigast och utan
att stödja bygden som vaggade honom till sömns när
han inte hade möjlighet att bo hos sin biologiska mor
Statsministerposten var än en gång Stefans, och allt han behövde
göra för att få den, var att regera på Moderaters och
kristdemokraters budget, samt ge Annie Lööf och Majoren nästan
allt de ville ha. Han kallade det för “förhandlingar”
han kallade det för att “ge och ta”. Borta var blockpolitiken,
och det var den tidigare Undromspojkens våta dröm.
Att splittra alliansen, och eliminera vänsterpartiets inflytande,
eliminera alla möjligheter till någon form av vänsterpolitik.

Fladdrar nu i blått

Mannen som påstår sig blivit starkt berörs och influerad
av Bo Widerbergs film “Ådalen 31” Där fyra demonstranter
och en flicka som var åskådare sköts ner av armén.
Röda Stefan Löfven, Barnhemsbarnet från röda Ådalen,
som blev en politisk kameleont, men nu fladdrar i olika blå
nyanser, men även anammat lite bruna flagor efter de
stora flyktingvågen.

Sveket mot Helgum ?

Nyligt stod även att läsa om hur Sverigedemokraterna
gått om Socialdemokraterna i Helgum/Sollefteå.
det pratades otydligt och svepande om hur orten
och landsbygden blivit bortglömda, att det “kändes så”.
Att S hade svikit dem, glömt bort dem. Och här blir det
intressant och skrämmande. För visst instämmer jag naturligtvis
i Socialdemokratins svek mot de svaga i samhället. Jag som alltid
haft ett djupt rött hjärta, rödare än S. Och jag likt många
här omkring är av olika anledningar kritiska till EU.
Om röda väljare blir besviken på att sitt röda parti blivit
blått, så röstar man istället på …. ehh … hmm få se nu
mörkblåa Sverigedemokraterna, med starka undertoner av bruna
skjortor och inga större fans av fakta.

Som Laleh sjunger – Tack förlåt

Förlåt mig om mitt röda hjärta gråter över
människors slutledningsförmåga. Förlåt mig om jag rodnar
knallrött över Undromspojkens underbara resa till Rosenbad,
förlåt mig om jag blir desillusionerad när maktens
skjutjärnsreporter Janne Josefsson gör en helomvändning
och skjuter mot folket istället för makthavarna med
avgångsvederlag, svikna vallöften och feta plånböcker.

Så vem står då på min sida ?
på det utstötta folkets sida ?
Vem bryr sig om landsbygden ?
Jag har själv sett Ådalen 31.
Och den grep starkt tag i mig också
Stefan Löfven, och jag blev också i någon mån
en Stockholmspojk, som blev omhändertagen och
älskad av två genomstarka vänliga Ådalingar.
Och mitt hjärta är fortfarande rött Stefan.
Grattis till din resa !