Förord:
Jag gick ut i solskenet häromdagen,
och andades in den underbara sommarluften,
och nös (allergisk). Men gick leende vidare.
På gården såg jag två krossade källarfönster,
vilket jag bara log åt utan att vredgas alls.Två små
ungar sparkade fotboll på gårdsplanen, och som barn är
utan tanke på konsekvenser och fönsterrutor. En spark
flög två våningar upp i luften, och hade kunnat träffa ett
lägenhetsfönster. Normalt sett när ungar bråkar, mobbar
eller förstör saker, brukar jag som vuxen kliva in och säga ifrån.
Men nu sa jag medvetet ingenting, och här är varför:

Det var en gång ett lite vackert bostadsområde
i en Ångermanländsk småstad. Folket bodde
i ett vackert läge intill älven, och barnen lekte och
skrattade och spelade fotboll, på en fotbollsplan
med uppsatta målramar och nät, så som ofta görs
av små barn, på platser avsedda för lek.

En medelålders herre tyckte det var så trevligt
med barnskratten, att han öppnade fönstret
och tänkte på Cornelis Vreeswijks rader i
“Turistens klagan”: “Om inga ungar funnes så sluta jag”
Genom sitt fönster på glänt, hörde han hur
det sprang omkring små “Diego Maradonas”, Ronaldos,
Messis … i sina drömmar när de sparkade iväg
en tå-fjutt som blev så sned att det blev inkast.
Men drömmen var där. De spelade och skrattade,
stora och små barn, svenskfödda barn med svenska
föräldrar, svenskfödda barn till utländska föräldrar,
och barn som haft turen att undslippa krig och landminor,
och nu spelar ihop med de andra barnen.
För ni förstår, innan vi vuxna matat dem med annan information,
så är alla barn bara ännu en lekkamrat.. ingenting annat.

En gång hjälpte den medelålders herren dem att få tillbaka
sin boll, som de sparkat ner i älven, genom att kasta stenar
bortom bollen men ändå så pass nära bollen att
svallvågorna fick den att närma sig stranden. Ibland hade han lust
att gå ner och sparka boll med dem. Det hade gått bra på 70-talet,
men inte på 2010-talet i dagens Sverige. Orsaken förtäljer inte
just denna saga. Men skulle kunna finnas anledning att
återkomma till vi tillfälle.

Hur som helst. Barnen skrattade och sparkade boll,
på något så praktisk för det ändamålet, som en bollplan,
med skyddsnät. Helt underbart tänkt från början.
Men nu var det inte bara medelålders farbröder som tyckte om
att höra barnen skratta och leka, som bodde i bostadsområdet.

D
et bodde även, förmodligen bara ett fåtal, men ändå, damer
som avskydde barnskratt, då det enligt egen utsago störde
deras TV-tittande om kvällarna. De hade INTE vårtor på näsan,
och ingen flygande kvast eller elakt, vasst skratt vill jag bara
förtydliga. De skrattande barnen störde damerna så till den milda
grad, att de kände sig nödgade att beklaga sig inför hyresvärden.
Och damerna veta, att enkom den klagande människan får
sin vilja igenom i Konungariket Sverige, i all välfärd och lyx.
De tysta må vara saliga, men blevo icke hörda.

Och hyresvärden lyssnade på damerna utan vårtor på näsan,
och tog därför bort fotbollsmålen, skyddsnätet.
Förmodligen som oftast är fallet för att få tyst på de som klagar,
utan minsta tanke på vad de tysta hyresgästerna i majoritet
tyckte i frågan. Nå… som tur är hittar barn på nya sätt att leka,
och detta tackar den medelålders mannen gudarna för.
Både Jahve, Allah och Buddha.
Så barnen spelar fortfarande fotboll, nu bland felparkerade bilar
och källarfönster som helt logisk då och då får en förlupen fotboll
sparkad på sig. Och krossas.

Nå … mannen hade gärna med bestämd, vänlig farbro-röst,
eller, om det behövts, en strängare “jävla-gubbe-röst”
förvisat dessa barn som sparkade en tvåvåningsspark på gården,
bland felparkerade bilar, och krossade källarfönster… förvisat dem till
en plats avsedd för bollsparkande… men … mannen har tyvärr inte
längre någonstans att bestämt tala om för dem att gå till.

Epilog:

På förmiddagen, genom vår oförskämt vackra stad, på väg ned till
Bangolfen, cyklade jag förbi en karavan av ungar i ordnade led,
säkert hundra stycken. Fulla av röster och skratt.

Nej barnen har inte förlorat sina barnskratt…
det är vi som förlorat deras underbara levande skratt.

Och nu är damerna arga över att barnen spelar på gården,
och till synes helt oförstående till varför ?
Huruvida det i ilska och grinighet börjat växa vårtor på näsor,
förtäljer inte denna saga !

Sov gott nu alla vuxna !