Det blir visst svalare igen har de sagt.
Mer likt en vanlig svensk högsommarvärme
på 24 grader på dagen. Nu vandrar temperaturen
nedåt, när det bara är 38 minuter kvar på 8 Juni
år 2019. Jag har minimerat bruset här, tagit ut
batteriet ur ett ur, som inte tickade i takt.

Jag känner mig hel, men frustrerad, glad men arg,
stundvis lycklig, men även ledsen. Från dag till dag, timme
till timme, ofta finns det flera känslor samtidigt.
Jag kan även nu, när jag känner mig mer hel inuti,
och inte jagar andras tycke, för en sekund i deras liv,
även nu då och då känna mig aningen ledsen när
min erbjudna vänskap inte är besvarad, eller när
den rent utav blir utnyttjad.

I den ljusa sommarnatten hörs diverse dova ljud på avstånd,
men ändå ligger det en sommarnatts mättade tystnad i luften.
En bilmotor från långt ifrån, går knappt att urskilja. Och om jag
lyssnar noga, hör jag frysen i hallen brumma lite kyligt.
Jag vet inte mycket om imorgon. Några saker är planerade.

Jag kan då och då bli trött på mänskligheten, på människorna
runt om, på människors likgiltighet inför andra människors
situation. Kallhamrat cyniska inför vår egen del allt destruktivt.
Människor utan empati, människor utan ryggrad, som sitter
på första parkett, eller gör allt i sin makt för att snart
få komma dit, till första parkett, och generas inte över
att behöva trampa på mindre lyckligt lottade för att få
göra det. Jag skäms ibland över att vara människa.

Ändå var det länge sedan jag såg sommaren så klart,
klara gröna färger, med vita blomster på mark och i träd.
Förundrad över den skönhet jag har omkring mig, som
om jag såg världen genom en magisk kamera med skärpedjup,
med färgförstärkning … för varje blick jag tar, registrerar jag ett
konstverk, en levande tavla, genom mina nya glasögon, utan flagor,
utan repor och med rätt skärpa. Jag andas lugnt när jag går,
sträcker på bröstet lite … tar plats …lite !

Jag sätter mig på caféet och tar mig en kopp
kaffe, och en kula pistageglass. Och njuter av stunden.
Söker inte blickar, söker inte sällskap, men välkomnar det,
där det finns respekt.

Hostan…. gör sig påmind, jag går ner i parken, för att
inte host-kräkas mitt på gågatan. Där spelar Janne och
Daniel boule. Jag säger hej, sätter mig en stund och tittar,
och går hemåt, får en trevlig pratstund med Katarina efter
strandpromenaden längs älven. När jag kommit hem
ser jag vattenskotrar på Ångermanälven, och blir så trött
så trött på människorna… Storskrakes-paren är mycket skygga
har sina nästen vid dessa strandkanter. Så trött, så trött.
Bara för att några har för mycket pengar, och måste lägga dem
på lyxleksaker. Att det är den kategorin människor som varken förstår
eller bryr sig om konsekvenser för omgivningen, är dock föga
överraskande.

Jag hör röster i sommarnatten genom vädringsfönstret.
Jag tycker om den typen av ljud. Bakgrundsljud,
på livsflödet. Barn som skrattar, fåglar som kvittrar om
dagarna, bilar på distans, vindens sus.

Känner mig lite lätt besviken idag,
och då har jag ändå bakat grahamsfranskor.