Barn är ju enligt mig, mer av allt liksom.
Jobbigare när det är jobbigt, och mer guldkantat
när det är guldkantat. Och några kompisars ungar
förgyller då och då min tillvaro med leenden.

Jag har haft två riktigt bra dagar, utan att ha blivit
rik, eller träffat nå’n prinsessa att gifta mig med
och levt lycklig i alla mina da’r … eller för den
delen haft höga ambitiooooooner med livet gud bevars.
Att spela boule hemma hoz … Monsieur Bodäää och 145 knott
och 98 mygg, över en kopp högkvalitativt kaffe.
Det var tursamt. Och bara en sån sak som när jag cyklade
dit och hem en varm sommarkväll när långa skuggor
dansade lågt efter gräs och vägbana. Och björklöven
rasslade inne i skogsdungar, efter Skärvstavägen
längs med Ångermanälven. Och “kvicksilvret” hittade
över 20-sträcket även efter kl 20.

Underbara “terrorister”

Jag menar att jag så sent som idag blivit tvungen
att ställa in två spelningar i Juli pga hälsoskäl,
påverkar inte ens i negativ riktning, trots
att jag sett fram emot det. Men att ha två av de tre
“terroristerna” (Lackens småttingar 5 – 8 år) ystert springa
omkring mig och pappa Lacken och testa vår koncentrationsförmåga,
var oerhört skoj. Och när vi fikade så sa jag till minstingen Malte, 5 år:

– Men Malte … visst är väl du världens bästa Malte ändå ?

– Näääej … (Protesterade Malte markerat) “Jag äl väldens klantigaste Malte”

– Jaha … varför det då Malte ?

– Jo föl ja lamlal o slål mig hela tiden

Börsen gick ned

Så var det med det.
Och idag knallade jag iväg till parken för att
spela boule med SPFs pensionärer. Det blir lite
annorlunda boulespel, mot för med Monsier Bodääää,
men har sin charm ibland, och man får ju vara
i vackra Sollefteå Stadspark.
Raffe från parkförvaltningen, var där samtidigt
och gick med nån mackapär som liknade en metalldetektor.
Men vi såg aldrig att han hittade något guld.

På tal om guld, så saknade jag min lilla nätta plånbok,
utan någon större summa likvider i., när jag skulle
bege mig hemåt. Det normala är ju att man glömt den hemma
och bara trott att jag haft den med mig. Men si denna gång
låg den inte på någon uppenbar plats i mitt relativt välstädade
Spartanska hem. Men jag vände på allt som gick att vända på,
hällde ut tvättkorg. Letade i fickor, lådor…. jag tom, för säkerhets
skull kollade så jag inte blivit akut senil, och lagt den i kylskåpet.
“Plånbok i kylskåpet ? det har väl ingen vettig människa som har ?”
Nej …precis .. just just… så jag kollade
smiley
Och samtidigt hade nån telefonförsäljare fått spunk, och ringde
stup i kvarten… 5 samtal. Jag kollade med hitta.se efter 2 samtal
men det såg ut som försäljare. Och jag var preciiis på väg att ringa
o spärra mina bankkort, när samma nr ringde igen.
Äh jag frångår väl mina principer då …. det är nog en
försäljare, men jag har ju faktiskt just tappat min plånbok oxå.
Så j-a nojig får du väl ändå inte vara Mr Tomas !
tänkte jag.

Börs-notering

Och det var nog tur det, För i andra luren, på knackig svenska
efter lite engelska och gissningar, kom vi fram till att en
ung herre i 30-årsåldern, hade hittat min lilla nätta plånbok.
Och ville lämna tillbaka den.

– Jag kommer till biblioteket om 5 minuter.
sa jag o hoppade upp på min snygg-cykel.

Då stod han där, med plånboken uppvikt.
Så jag såg…. Jag tackade och tog i hand, Och kände mig
väl aningen dum när jag sträckte fram en 100-ing,
som tänkt “hittelön”

Valuta för pengarna ?

Va ?? … vad en hundring är ??
Jo förstår ni, en gång i tiden så hade man nåt som
kallades mynt och sedlar, som var fysiska, och som
användes som betalmedel. Utan att trycka på nån
app på mobilen och betala med digitala siffror.

På så sätt kunde man veta hur mycket
pengar man hade, utan att staten, bankerna och världens
storföretag kartlade alla dina inköp och tillgångar.
Då kunde man bli rånad iofs, här i Sverige.
Det kan man fortfarande… fast rånaren
sitter i Afrika eller Filippinerna och trycker på en knapp.
Så nu är det istället storföretag, stat och banker som rånar oss
helt lagligt. Det är lag och ordning … sägs det.

Jo … aningen generat sträckte jag fram hundringen.
Och han sa att han absolut inte kunde ta emot den.
Jag förstår honom. Han är flykting från Azerbajdzjan
och bodde nu i Sollefteå. Så då frågade jag så ödmjukt jag förmådde
om jag åtminstone fick bjuda honom på
en kopp kaffe på Lilla cafet.
Så vi satt och pratade om Sverige, människor, diktatur,
hemlandet, jobb och pengar, i över en timme. Och det
berikade min dag. Och jag var mycket glad över
att återfått min plånbok, o slippa spärra bankkort.
Kan hända att han kommer och spelar boule med oss
vid tillfälle. Han var dessutom fd rumskamrat med vår
vän Amin som spelade boule med oss förut, och nu jobbar i Åre.
Firnt va ?

Som topping på allt ….

Och just när jag trodde att det inte kunde bli bättre
så får jag möjligheten att komma till Sveriges bästa kramerska
Åsa, och äta middag med henne och hennes små troll, Valle
och Evelina.



Lyckan stod mig bi….