Mina fönster skulle behöva putsas,
och golvet torkas. Jag har äntligen hunnit leta
åt en tvättid till fredag. …. ja just det, äta riktig mat,
det var nån vecka sedan, om man inte räknar kokta ägg
eller makrill i tomatsås. På hemmafronten är allt jag
lyckats hålla, en ren diskbänk, vilket är ett minimum.

Somrarna har ofta varit smockfulla med förväntningar
på mig, från folk som inte har några förväntningar på
sig. Och jag har varit enligt rådande normer varit dum
och får skylla mig själv att jag blir utnyttjad.
Det berättade en vän till mig om deras jobb, där en kvinna
ständigt hade med sig hembakt till jobbet, och arbetskamraterna
frossade i sig. Två st bestämde sig för att de måste göra nåt
och bjuda tillbaka. Och frågade ytterligare två personer som
varit de som mest ivrigt stoppat i sig kvinnans hembakta
goda bröd, och gärna tagit mer. De ville inte bidra, de sa
uttryckligen att hon fick skylla sig själv, som var så dum
att hon bjöd hela tiden.

Det är ETT exempel på hur man kan välja att leva sitt liv,
ta utav allt och alla det man kan få, utan att ge tillbaka.
Det finns andra exempel också, på vad man gör av
sin tid, sin kärlek, sina pengar, sitt liv. Jag tänker på Maja
som 8 år gammal skrev till Karlavagnen, när Stina Wolter var
programledare. Från det jag hörde på Stinas sommarprat.

Under en paus från den av alla kritiserande ickehjälpande,
krävande människor som förväntade stenplattläggningen,
lyssnade jag på Stina,…och Maja… genom Stinas röst och
ord. Och jag grät och hoppades inga skulle komma och spela
golf just då, med tårar över hela ansiktet.
Just då kom en bekant som …. ja just kritiserade/gnällde på MIG för
att det inte fanns några nya fräscha pennor. De som aldrig visar sig,
klara sig undan kritik. Lite som när i en annan förening det uppenbart
förskingrades pengar, men eftersom det inte fanns några kvitton som följd
av just den ledningens försummelse, så klarade sig de som syndat
, men straffades de som varit arbetsamma och ärliga. Inte juridiskt,
men av konsekvenserna. Ingen gnäller på de som aldrig gör nåt.

Nåja… jag var med Stina och Maja nu, gnällkärringen fick gnälla
bäst hon ville. Det går inte att återberätta om det sommarpratet.
För att förstå essensen av detta inlägg, måste man nog gråta sig
igenom Stinas och Majas sommarprat, av rena kärleks-tårar, och
ett 8-årigt barns fantastiska klarsynthet och mod.
Kort… alldeles för kort sammanfattad, handlade det om att Stina
valde att följa 8-åriga Maja till döden. Det handlade om kärlek,
och om val att göra med sin tid. Men ni måste nog
lyssna…

Jag har för till fället en egen Maja, men min är 93 år,
och har ingen omkring sig att prata med, annat än sköterskor som byts
ut varje dag, och enkom lägger om hans brutna ben.
Det är nog tur det, hade jag pratat med ett 8-årigt barn,
hade jag blivit åtalad för det, jag är ju man, och alla vet ju vad män
är för ena bang-diter. Vi fick veta nu de senaste två åren, och fortgår.
Eftersom jag för tillfället är trött på egoism, trött på gnäll från töcken
dänn “ska-ha-pärsoner”. Så känner jag lite vagt för att stänga av
mobilen på obestämd framtid, dra bort utan att tala om vart.
Men …. 93-åringen … som behöver nån att prata med,
som jag tycker om att prata med, trots livsleda och dödslängtan,
jag kan inte stänga av telefonen nu. Jag vill inte stänga av den nu.
Och sen blir det så fort tråkigt eftersom det sällan är
nån som märker om man “går under jorden”.
Ja förlåt … jag ber om ursäkt för manliga känslor,
det blir bara “kladdigt” va…. jag glömde patentet.