Det är så klart så att dessa två på varandra
följande danskvällar under Lejonssons regi,
varit obestridbart underbara, trots att kroppen
lidit av trötthet, stelhet och uttömd på energi.
Blicken ständigt sökande efter den jag inte hunnit
dansa med. Och danserna räcker inte till, jag räcker inte till.
Men meningen med livet, är ju som sagt, INTE att
leva upp till andras förväntningar.

Någonstans i dansvimlet
letar jag efter vad JAG vill. Ja bortsett från det självklara
i att dansa och ha kul. Så många vackra själar,
somliga vackrare än andra. Och några så vackra själar
att jag måste blunda. Men säkrast är att bara dansa,
inte blotta sig, inte känna, inte blotta hjärtat.
Dansa är jag ju bra på… säger dom, det är säkert kort.
Och att lägga fokus på andra… är lättare än
att behöva riskera nåt själv.

Men jag älskar ändå dansen i sig, jag älskar när det
blir till poesi, och jag flyter fram på golvet med en
kvinna i mina armar. När jag tar en hambosnurr, mitt i
foxtrotballaden, när leendet på den jag dansar med, känns
utan att jag ser hennes ansikte. Jag älskar det,
boost eller inte, kärlek eller ej, jag älskar poesin
i en lyckad styrdans.

Det är klart att självförtroendet får sig
en rejäl boost av att känna sig eftertraktad,
om än det enkom gäller uppbjudning på styrdans.
Och om dessutom grundligt, genuint arbete med
mig själv, min självkänsla, som är långt viktigare
än självförtroendet, om det gör att det går stadigt
uppåt…. så är jag vaksam. För, what goes up, must
come down. Det verkar vara en slags universell sanning.
Det gäller civilisationer, styrelseskick, så väl som
individer och trender och människors liv.

Och efter den bekymmersfria kärleksfulla sommaren,
kommer hösten med mörker, och vintern med kyla.
Och då gäller det att inte stå med shortsen på, utan
att köpt varma byxor. Det gäller att ha åtminstone en fot
i marken. Det gäller att inte överge sig själv, sina
mindre glamorösa sidor, sina områden som alltid och
för alltid kommer pröva en, och ge dig en kamp.
Livet är inte enkom en dans på rosor. Men medan jag kan,
dansar jag, och slickar i mig av den boost det ger mig.

Och i livet, så som i dansen, strävar jag efter balans,
för det kommer alltid någon och knuffar till dig, det kommer
alltid stormar och “oväder” i livet. I de lugnaste laguner
dyker svekfullhet upp, och vänder upp och ned på livet
som du litade på.

Jag rycks lätt med av den varma hoppingivande sunnanvinden,
i tider av medgång, och “står sedan naken” med en metaforisk
kniv i ryggen, och letar skydd och värme. Jag skämtar nu, skrattar,
hjälper alla, ler och är vänlig. Men jag måste sätta ner en fot
i marken när sommardansen yr sorglös omkring,
så att jag kan falla mjukt när jag faller, eller få
stötar som jag klara av. Det är så lätt, men oklokt att försöka klamra sig
fast vid lyckan, klamra sig fast vid sommaren. Men lyckan är alltid flyktig,
för alla, men den kommer alltid tillbaka. Sommaren tar alltid slut,
men den kommer alltid tillbaka… för alla.I dansen som i livet skyddar jag
den ömtåliga, eller den utsatte…. men ibland är
det jag som är den som är ömtålig, den som behöver
nån som mildrar krocken, fallet. Jag är bara människa,
jag är bara en välmenande, bräcklig bra man,
och räcker inte alltid till.

Livet är en dans, och i dansen krävs balans, annars faller
jag hårt… faller du hårt.

Så hur skyddar man sig utan att stänga alla dörrar ?
Hur kan man leva utan att bli sårbar ? Hur
förblir jag mig själv ? Hur litar man på människor,
efter så många svek från förr ? Klarar nån ett fall till
ner i skärselden ? Mitt spontana svar har alltid blivit:
“Nej” Men ändå har jag rest mig igen.

Jag vet allt om att älska, men ingenting om kärlek,
Jag vet allt om att resa mig, men ingenting om tillit.
Jag vet allt om dans, men inget efter sista dansen.

Mest behöver jag tilliten till mig själv.
Tron på mig själv. Då kan jag börja lita på
andra,,, någon annan….. kanske.
Och det är inte konsten att aldrig falla,
utan konsten att alltid resa sig igen, som är
viktigt. Det är väl så man lär sig gå.