“Hur är läget ?”

..är en inte allt för ovanlig fråga,
som sällan eller aldrig besvaras,
inte speciellt ärligt i alla fall.
Det blir oftast slentrianmässiga “Bara fint”,
och “jo’rå det duger”

Men jag svarar väl här istället då,
det är ju frivilligt att läsa. Hur läget för
mig egentligen är, är allt från katastrof, djupt
mörker till helt sanningsenligt,
“det har nästan aldrig varit bättre”
SAMTIDIGT !

Och det kommer sig av att jag inkluderar så väl
långsiktiga drömmar, jämför mig med övriga världen,
jämför mig med hur jag mådde när jag hade det som värst,
men även inkluderar världen omkring mig, som
i förlängningen påverkar mig och min värld.

Men just precis nu, är jag väl mycket trött av värmen.
Men jag mötte en gammal dam med rollator nyss
som led än värre av värmen, så … det är relativt.
Men tar ju inte bort tröttheten för det.
Och jag svävar ständigt omkring i kärlekens
ingenmansland. Och är samtidigt livrädd för det
jag längtar mest av allt efter. Jag känner en lätt
melankoli krypa fram i mig. Men är glad
och positiv allt som oftast, på fasaden.
Men känner mig lite ensam,
och tom uppgiven då och då.

Men som Disney-fisken Doris, i “Hitta Nemo”
sa som livsfilosofi; ” fortsätt simma, fortsätt simma,
fortsätt simma, fortsätt simma”
Och det är väl så det är med livet på ett vis.
att slutar du “simma” så sjunker du till botten.
Lite krasst.

Men det känns som det saknas något.
Det är inte pengar, inte storslagna äventyr i form
av resor. Ej heller ett maniskt 7 – 5 jobb, och ägna
resten av tiden att skjutsa och curla ungar.
Detta trots att just ungar, kanske faktiskt
är en av mina stora förlorade drömmar. Jag är 53 nu.
Och har inte fått till det att leva med en kvinna,
i vardagen. Och det kommer ju som steget före
att skaffa ungar. Och sen skulle jag isf vara 70 när
de skulle bli flygfärdiga, dessutom. Sen har du ju
alternativet att själv slippa tillverka ungarna,
vilket i min ålder skulle kunna tänkas kännas
praktiskt och bekvämt. Men så mycket som är helt
skilda världar, ekonomiskt, praktiskt och i hur
ens dagar ser ut, vad man vill, vad man har,
och vad man vill ha.

Och det där, är 10.000.000-kronors-frågan, för var och en av guds
avbilder, människorna: “Vad man vill ha, vad JAG vill ha…
eller lite mer relevant, vad jag vill !
Den spontana reaktionen på den frågan blir lätt,
om man ska va ärlig:

– de vette fan !

Det är inte en helt lätt fråga faktiskt,
om man inte är kroniskt sjuk, då är det lätt
att önska, men svårt att fixa. Men för mig då ?
En relativt frisk 53-årig dansant gubbe, som alltid går hem
ensam efter sista dansen. En som längtat efter familj hela sitt
långa liv, sin egen ursprungliga familj, och/eller en egen
familj, med fru och barn, vardagsgnabb, skrubbsår på
knän att blåsa så det blir bra. Läxhjälp, tjat på tandborstning, mutor
till barnen, otillräcklighet… mm mm, ett helt perfekt, imperfekt liv
utan lyx, glam och rikedom.

Min situation är ändå som den är,
och jag har svårt att föreställa mig att någon
kvinna över huvud taget skulle känna att de vill dela sin
tid med en som inte jobbar ett fullvärdigt jobb,
och som konsekvens därför också ligger omkring
existensminimum. Där viker nog ca 97 % av Sveriges kvinnor
undan, och letar nåt bättre ekonomiskt och socialt klipp.
Och av den återstående delen ska jag alltså hitta nån som
dessutom gillar mig. Och har jag kommit på, att
jag gillar henne. Ni fattar ? … Det är större chans
att Sandra Dahlberg ringer på dörren och säger jag har
vunnit på Postkodlotteriet. Och då är jag inte ens med i
Postkodlotteriet, av princip, efter som det är ett fulspel.
Det finns ändock, än kvinnor som attraherar, och sätter igång
hjärtebank för mig men….

So many things to tell her
But how to make her see
The truth about my past, impossible
She’d turn away from me

He’s holding back, he’s hiding
But what, I can’t decide
Why won’t he be the king I know he is?
The king I see inside?

Så det är det jag alltid har drömt om, en familj ?
Men är det vad jag drömmer om nu ?
Eller. rättare sagt, är det vad jag vill ?
För drömmar och vilja behöver inte vara samma sak.
Och svaret blir nog återigen:

– De vette fan !

På något vis är jag ganska nöjd med hur jag har det
i mitt liv. ganska trist, vardagligt. Nöjd med det lilla, lokala,
inget överflöd, inga statusprylar, inget slaverijobb som
dödar min själ dygnet runt, och drar ner mig i mörkret igen.
Inga utlandsresor, inga “ambitioner” …
…men det känns ändå tomt ibland,
ensamt… och utan mening,
om ingen älskar mig, om jag inte älskar någon, några
(familj)

Too much ?
A men vaddå… du frågade ju hur läget var
smiley