Kaj fumlar efter knappen att kalla på biträdet.
Ingenting händer. Det går inte att ta sig upp själv.
Han muttrar och svär:

– “Va fan ska man va kvar för,
om man ändå inte ens kan pissa för egen maskin”

Han tycker att han gjort sitt nu, och tycker att han
förtjänat sin kommande vila. Kroppen har under en
längre tid hållit på att mer eller mindre lägga av.
Men huvudet är relativt klart. Tristessen på sjukrummet är
olidlig. Han som alltid varit van att ta sig fram för egen maskin,
och nu ringer man på en knappjävel för att få kissa, och får veta att
det inte finns tillräckligt med personal, för o hjälpa honom.
Han funderar på att pissa på sig med flit, så dom får extra jobb.
Men då tvingar de väl på honom vuxenblöjor eller nåt.
Till slut kommer det en ung tjej, så ung att Kaj undrar om det är
barnarbete de bedriver på det här stället. Hon har afrikanskt ursprung
men pratar flytande skånska. Så han förstår henne sämre än
killen som bara varit i Sverige i två månader och är där
på praktik.

– Neu meåstei dui säjta däj opp Kaaj
– Men va säg du fö’la….kan du int prata så ja begrip,
ta hit N’Mohammed iställe !!!
– Naäee nuii skau duu iiinte vau sååun Kaiij, din gaumla suorgobbe

sa hon och nöp honom i kinden, som han vore en bäbis.
Då brann det till i huvet på Kaj, och han sträckte sig
för att nypa na i häcken…. men ryggen knäckte till,
och han skrek till av smärta. I 89 år hade ryggen släpat
och burit på allsköns bråte, och nu var den slut. Biträdet
märkte inte ens Kajs försök att ge igen, när hon vände på klacken
gick ut och tog en cigarett.
Men kai va slängd i käften och full i fan, så nog skulle
han ge igen senare. Komma här o behandla honom
som ett barn. Han som vet mer om livet, än hela personalen samlat,
och allt han varit med på.

på vårdhemmet var han sedd som en grinig gubbe,
men med lite humor. Han gnall och gnydde i det mesta.
Några unga tjejer tyckte han var jobbig med sin negativitet,
och det tyckte han var extra kul. Det var det enda nöje han
hade, att småjävlas med personalen.
Men nu trycker han på knappen frenetiskt, och till slut kom
Mohammed. “Puh äntligen nån som går att prata med”
Tänkte Kai.

– Jag måste på klosetten !!! Nuuu
– Tjänna mannen hor ar laget ? jag hjelpa dej kissa ?
– Ja de e bråttom
– Ja do mannen…. Mohammed fixa. Inte lita på brodarna

flinade Mohammed och rullade iväg Kaj mot handikapptoaletten

Sen ligger han där igen, och stirrar i taket,
ett vitt sterilt tak. I samma rum ligger en gammal dam,
som dagarna i ända kvider ur sig:
– Oj-oj-oj-aj-a-aj — hjäääälp oj-oj-oj.
Om barra haft nå’n o språke me ändå.
Den enda som behandla honom som en människa var Mohammed,
men ordförrådet var ännu ganska begränsat.

– Nästa gång, jag nypa på rompan på Sandra mannen, eller hor ?

Kaj log stort och gjorde tummen upp. Han visste väl att han bara
skojade, men det kändes ändå lite som att det var kul med
mån som kunde driva med andra, med glimten i ögat,
utan att hela världen vändes uppochned.

Och när han log, vandrade tankarna tillbaka.
När han var stor, ung och stark. När han bar sin minsta 5-åriga flicka
på axlarna, och hon sa åt honom att han var en häst, och skulle
galoppera, vilket han gjorde, och hon skrattade så hon kiknade.
Och han blev alldeles varm i hjärtat en sekund.
Hon väntade på honom nu. Bara han till slut fick tillåtelse
att lämna sin plågade kropp. Hon väntade där på andra sidan.
Det var han övertygad om. Annars hade han inte överlevt en timme
efter det att hon slog igen sina ljusblå ögon, en vecka efter sin
17-årsdag. Hon väntade på honom, så måste det vara… det måste.

– Pappa …. jag måste gå nu, jag kommer vara där och vänta på dig

… var hennes sista ord.

…..fortsättning följer, troligtvis senare, i nytt inlägg