Ligger på rygg och tittar upp mot en blå himmel
och några få fluffiga
moln. Jag fokuserar en stund
på det till synes oändliga himlavalvet, för
att leva
en stund här och nu. Furornas kronor vajar majestätiskt
och
jag hör barnskratt från någonstans i närheten.
Och sommaren är ännu min.

Bekymren som är många och få, triviala och olösliga
på en och
samma gång,. Svävar bort på ett cumulusmoln
för en stund. Digitala
pengar svävar osynligt omkring i luften,
det säger ba’ Swish, så är de
borta.

Om några dagar dansar jag en av sommarens sista
logdanser,
och ler mot leende kvinnor. Allt har ett slut,
men nya tider skall
komma, sommaren kommer kanske
igen nästa år….för många av oss.

Molnet
jag la mina bekymmer på, seglar bort över bergskammen,
efter att solen
vilat en stund på dess mjuka fluff.
Bekymmer, ondska och kamp för
rättvisa finns alltid kvar,
att ta itu med sen. För man kan inte ligga
på rygg och titta
på moln hela tiden, medan Stridsvagnar rullar och
demokratin
avvecklas pga ignorans och likgiltighet. Men en stund till
blir
jag kvar i ryggläge, och drömmer mig bort.

Men många blir kvar med blicken uppe bland molnen,
och ser inte, låtsas
inte om det de vet, i hopp om att
det onda försvinner av sig själv. Det
gör det inte…
Så nu måste jag resa mig upp och öppna ögonen igen…

Öppna munnen igen och säga ifrån.
Fatta pennan och bemöta ignorans,
blåögdhet,
ondska …. molnet kommer tillbaka… Och solen