Eftertexterna börjar rulla ned, på filmduken
i den lilla staden i Ådalen. Några sitter kvar och njuter
av dem, för att liksom smälta det man nyss upplevt,
ungefär som man smälter maten, och inte hastar upp
för att skynda sig diska, eller hasta vidare innan man tuggat klart.
Själv med gubb-blåsa, så kan jag inte unna mig det den här gången,
utan stapplar med den värdighet jag förmår att upprätthålla, ner
två våningar, där Hullsta gårds toaletter är.

Alldeles vid sista trappsteget, alldeles framför herrtoaletten drar jag mig till
minnes hur, inte allt för länge sedan, jag blev uppbjuden för en dans,
alldeles utanför herrtoaletten, en trappa ned från dåvarande dansgolv.
Om jag inte minns helt fel spelade Drifters med Duracell-batteriet
Erika som sångerska den kvällen. Dans, som så mycket annat tillhör
det förflutna i Sollefteå, och man får nostalgiskt minnas tillbaka
en kväll som denna, när jag fått privilegiet att se biofilm,
med självaste filmgurun själv, Rolf Norlén !

Biobesökarna skyndar sig att betygsätta “Green Book”
med Viggo Mortensen och Mehersala Ali i huvudrollerna.
själv tycker jag Viggo gör en av sina bästa rolltolkningar
som Tony Lip. Jag småpratar lite med några jag känner
på väg ut i ett vackert höstregn. En vars äkta man gått in i dimman,
i något vi kallar demens. Jag hör åtminstone 10 stycken
nöjt kvittra över hur bra filmen var, och jag instämmer,
och tar med mig ett slag bio-skimmer, en bio-aura med ut i
höstregnet. En sån där aura man får när man upplevt en feelgood-film.

Så många gånger jag vandrat hem ensam i mörkret från samma salonger,
efter att ha dansat vettet ur någorlunda jämngamla tanter i min ålder.
Ensam som musikgeniet i filmen, på juldagskvällen med glittriga
kristallkronor, dyra sidenfåtöljer och allehanda lyx, med jultoner
som klingar i moll, även om de sjunger om “joy of chistmas”…
i moll för att man lyssnar på dem ensamen, i gemenskapens högtid.
Ja,.. för egen del utan lyxen då.

Men filmen lockade till fler skratt, än tårar och nostalgi, allvaret fanns,
och budskapet, men dess storslagenhet låg i skådespeleriet, värmen
i berättelsen och … skratten. Kanske är det bio-auran jag fått med mig
från feelgood-filmen, som gör att höstregnet är så vackert.
Nystartade bilars strålkastare, ger långa skuggor mot tegelväggen,
från nöjda biobesökare, med uppfällda paraplyer. Och gatan blir som guld,
med varma regndroppar som ser ut som kristall.
Ett varmt höstregn i början av september, kanske den bästa och vackraste
månaden på året.

Tänk det är inte så länge sedan jag, efter bara ett par hundra meter,
på en promenad, blev tvungen att vända för jag storgrät av ångest.
Och blev stoppad av en livs levande ängel som heter Carola.
Det är inte så länge sedan jag låg i fosterställning och fick
hoppa över 95 % av alla tv-program, för allt var skrämmande.
Inte så länge sedan jag fick ställa in alla danser under 2 års tid,
och sikta på att överleva mentalt, en timme till, och en timme till,
och en timme till.

“Idag var ingen dum dag”, som Åsa Torells lilla “troll” Valdemar
uttryckte det efter att jag ätit middag med dem nyligt. Nej idag var
ingen dum dag heller Valdemar. Jag lyckades med mina första linsbiffar
i mitt liv. Jag och min granne Rolf Lundin, som är tre dagar äldre än mig
bytte födelsedagspresenter i förskott, i form av olika höstskördar, körsbär, sylt,
krusbär, saft och soppor. Och Åsa och jag spelade Nu är det gott att leva,
symptomatiskt nog mitt på da’n.

När som helst kan detta tas ifrån mig, av illvilliga människor,
eller av livet självt i form av sjukdom, depression, eller
liemannen själv. När som helst ! Så jag andas djupt in den friska luften
som bara ett varmt höstregn i september kan ge, brådskar ej hem
för att undvika bli blöt, utan sträcker upp armarna mot skyn, när
ingen ser, och omfamnar regnet, omfamnar livet.


Inte visste jag för några timmar sedan att jag skulle få en bio-aura,
från en feelgood-film, som får betyget 4a av mig, men upplevelsen och
lyckan som hälsade på min själ ikväll, får betyget 5
Då när jag klev in på balkongen på Hullsta Gård
Och ett sorl av uppspelta röster, fyllde salongen.
Jag föreställde mig en stor filmprojektor, rassla igång
inne i projektorrummet, även om jag vet att teknologin har
sprungit ifrån den tiden. Ett hundratal människor tystnade,
någon hade glömt att stänga av mobilen, och hörde det inte själv.

Sen rullade filmen igång !