Det närmar sig midnatt.
Och jag lapar i mig glass, tröstätning.
Nej inget speciellt, fruktansvärt har hänt.
Och jag mår parallellt ganska bra jämförelsevis.
Om jag tänker hur det var för några år sedan bara,
så lever jag i himmelriket nu. Men om jag tänker på
vad jag innerst inne längtar efter, så blir substitutet för kvällen
glass, Rocky Road, choklad med Marshmallows i .

Det är jättegott, men jag får väl halsbränna i natt då,
som jag brukar få av sen okynnesätning.
Men visst är det längtan efter att ha känt mig älskad,
innan allt oundvikligen är över. Åtminstone en gång,
åtminstone ett tag !

Det bränner i mitt bröst. Och det är inte halsbrännan,
inte än. Det är en otröstlig längtan över att bli sedd,
längtad efter, förstådd….älskad ! Det bränner i mitt trassliga
stora mans-hjärta. Tänk vad trist om jag inte skulle bli älskad någon gång
innan min sista gryning. Tänk om hon finns, hon som skulle dyrka marken
jag går på, som får mig att bli mer än vad jag är,
som får mig att hitta hem. Tänk om hon finns och har valt fel, eller att
vi bara aldrig mötts…… vilket misstag det skulle vara av kärlekens
Gudar… vilket slöseri.

Nu är glassen slut !
Bara att vänta in halsbrännan då !