Ja happ, då ska jag amatörforska lite i
vilka underverk en kopp kaffe kan göra
för en lätt hjärnskakning, eller huvudvärk som
känns så efter ett Maratonlopp !?
Eller var det en maratondans ?
Ja det var det visst !

Än så länge går det bra


Och “än så länge går det bra” sa han som hoppade
från ett 30-våningshus. I likhet med min Nipledsvandring på 27 km,
för några veckor sen , så var förutsättningarna rätt så mediokra,
Då liksom nu, värkte det i ben, höft och rygg INNAN vandring
och INNAN dans. BRA ! tänkte jag det ordnar sig nog.
Eller som en ny dansälva fick höra av förbipasserande
kompis, när dansälvan, vid kl 00.30, efter 5 ½ timmars dans,
att hennes kropp inte ville röra på sig längre:

– “Ähh …lyssna inte på den !! “(kroppen alltså)

Första dansdemensen, O-skodd gubbe

Dans-demensen slog till redan när vi skulle åka, och jag inte
hittade mina dansskor. Och fick panik, om jag kanske glömt dem
i Patriks bil, sist jag dansade. Vid det tillfället stod redan danschauffören
utanför och väntade. Som tur i oturen, så är den vi hämtade efter,
alltid lite sen… are ! Jo jag hittade dem efter bara 2 minuters sökande
under en TIDNINGSHÖG ! Och hon som var …. “-are” i meningen innan,
brukar vara den mest talföre av oss.

Men nu märktes det att hon var lite “nåk”
En långvarig bihåleinflammation. Men som sagt var:
Ähh …lyssna inte på den !! (kroppen alltså).
Nä men hon har ju rätt, en bihåleinflammation, smittar ju inte.
Men annars kan dessa danstillställningar vara rena partyt, rena julafton,
för virus.
JJAAAA !!!! det är dans igen, och folk kommer gå dit förkyyylda”
…ropar alla virus och baciller.
“Va till och med DAAAANSMARATON ? …. ‘ hurrrraaaaa!”

Det slår ändå inte riskfaktorn, i att umgås med barnfamiljer, med snoriga,
vandrande bakteriehärdar, som inte ännu har lärt sig att man inte ska
kleta snor i vuxnas ansikten, nysa rött på deras munnar, och inte lärt sig
vad ett handfat är ! Men dansen borde va på god andraplats, i virus
delning ! Så det är väl bara att vänta och se, om min kropp
har “fått besök” av dessa små osynliga invaderande otyg.

Den ekonomiske slösaren


Nu ska ni få höra (läsa) om den lilla motivations-kicken som fick
Kai Tomas att fara på dans trots värk i kroppen INNAN dans.
Och det är lite demens över det beslutet också. Några av er har kanske följt
mina umbäranden, och problematisering av ett slangbyte på en cykel,
samt orsaken till varför det oftast blir punktering. VA ? INTE ?
Läser ni inte mina inlägg !!?? vafalls !!
Nåja… jag förlåter er, för den här gången. Men en otillbörligt kort
sammanfattning i cykel-slangs-reparations-debaclet, är att marknaden
och företagare gör allt i sin makt för att kunna ta så mycket av mina
pengar som möjligt. Och ett steg i detta led, är att se till att folk inte ska
laga sina slangar själva.
(“Har jag närt en kommunist vid min barm ?, utbrast den fryntlige Tyko Jonsson” )

Att gå över ån efter vatten

Så jag hade sett till att via dansälva från Sundsvall köpa 5 st cykelslangs-
reparations-kit. Och betalt i förskott via Svisch, som då profiterade någon
krona på detta misstänker jag. Dock !!… så har jag blivit förvarnad av, hör
och häpna, just de som säljer cykelslangar, att kvalitén på på nutida slangar är av den
kalibern att det är nästan omöjligt att få lagningslapparna att fästa.
Skulle så vara fallet, när jag väl testat att laga, så har jag gjort en något så när
urusel affär. Då står jag med utgifter för ockerpriset på den slang jag trots allt
köpte på orten, och svor att jag aldrig mer skulle handla cykelslang där.
(99 kr, ett påslag i pris på ca 250 % jämfört med konkurrerande i andra städer,
där konkurrens fortfarande råder.) Sedan får jag då lägga på priset för 5 st
reparations-askar, vilket var 75 riksdaler.

Priset för inträdesbiljetten till maran, som jag då exempelvis hävdar
att jag for på, pga att kunna erhålla askarna som jag redan betalt min
goda Sundsvalls-vän för (350 kr inträde) Och så bränsle …
ja bränsle för kroppen dvs, som vi dansare kallar för fika. Som nu för tiden
kostar 80 kronor, istället för 50 kronor för några år sedan. “Fint ska re va”
Hmm få se nu, det blev många siffror. Jag får ihop det till 604 fyra devalverade
svenska kron-jävlar, för en sketen cykelslang !!!!!
Och då har jag dessutom pga av ytterligare dans-demens inte betalt för
bensin som är brukligt. Så priset på slangen kan komma att stiga ytterligare !
Om nån undrar varför jag inte har ett eget företag så….

Iaf, ni som fraktat demente gubben Kai-Tomas, får väl skicka en
bensinfaktura….. till hemtjänsten !

Min månadsbudget står på spel

Så ni förstår ? … för att detta skall bli ekonomiskt försvarbart,
är det bäst att jag ser till att ha jävligt kul under danskvällen.
För då kan jag i min personliga bokföring lägga det under kolumnen
Underhåll-NING, istället för under-HÅLL, och reparationer.
så hela min månadsbudget hängde på att jag för bövelen såg till att ha
roligt under det självplågeri som vi kallar “maran” !

Och det hade jag givetvis, kul alltså, trots att kroppen värkte sista timmarna,
till den grad att jag föll ihop på några stolar i cafeterian kl 01.00 ca.
I vitögat såg jag hur tidigare fikasällskap, på tre hurtiga, smärt-
patienter från Österåsen, såg ut att ha fått nog av dans. Och tiggde
skjuts av dessa, som för övrigt förgyllt min kväll med skratt och dans.
Anna, Maggan och Maria.

Ja ha … nästa demensattack


DÅ, kom nästa dans-demens. Jag kutade för att få tag på bilnyckeln till
de jag liftade TILL Härnösand med. Hämtade filt, matproviant, extra kläder,
extra dansskor, etc etc. Kutade tillbaka med bilnyckeln, sprang med kassar
och diverse till hemskjutsen, Sätter mig i bilen. Bilen påbörjar hemfärd
i ca 50 meter då jag hör mig själv halvskrika:

– NEEEJ … du måste stanna! Jag har mina hemnycklar kvar i andra bilen.


Jag gissar att det leende jag fick av danschauffören, när jag efter ytterligare
en procedur att hämta bilnycklar, springa tillbaka med dem, och kuta
till hemskjutsen, möjligtvis, med rätta isf, skulle kunna föregåtts lite
muttrande över min dans-demens.

Men själva dansen då ? kanske nån undrar över?


Jo de var jättekul såklart , jag måste ha slagit rekord i att dansa
med nya dansbekantskaper igår kväll. Och det är inte min förtjänst,
utan deras. Jag var uppbjudnings-feg som vanligt. Eller hade nog VARIT
uppbjudnings-feg, om jag hade haft en chans att börja gruva mig.
men jag är ändå något av en skrytsam dans-riddare på dansgolvet.
Två ggr plockade jag upp tappade handdukar på dansgolvet, under dans,
så ingen skulle halka på dem. En gång lämnade jag in en upphittad mobil,
med kreditkort o hela faderullan till Lejonet själv (Lars- Erik Jonsson)

Och jag är ytterst noga med att skydda den jag dansar med, eftersom det
är JAG som styr ekipaget. På vänsterflanken (från min färdriktning) så
har jag en hand beredd för att skydda från smällar. Höger hand håller i
kvinnan runt midjan. Höger sida är något av en “blind fläck” om hon är lika
lång som jag. Men jag letar mig in i luckor på dansgolvet, och kommer “hot”
från höger där jag inte kan skydda hennes huvud, och vi inte hinner undan
från “attacken” från högerflank, samt är utan flyktväg, dvs att det finns
typ 5-7 danspar omkring oss i vår omedelbara omgivning. Då vänder jag
ryggen åt höger, och tar upp smällen med ryggen, och skyddar på så sätt min
danspartner.

Koll !


En tjej jinxade mig fullständigt, när hon efter en av två danser
fascinerat berömde mig, över min dans-navigationsförmåga, när hon berömde
mig och sa:

– Vilken koll du har !!!

…vilket jag skämtsamt sa till henne. Och mycket riktigt så blev vi i slutet av dansen
attackerade av ett snubbelben, snett bakifrån, och blev fångade i en *”dansgolvsfälla”
vilket tog glansen av min dansgloria och “hur mycket koll jag har” !

Det blev två lyriska dröm-danser, en kylskåps-dans, och resten mycket väl godkända.
Även om jag misstänker att de som dansade med mig sista halvtimmen, efter 5½
timmes dans nonstop, nästan när min kropp och knopp inträtt Zombie-stadiet,
inte fick nån lyrisk dansupplevelse av mig. Men väl en väl genomförd dans.

Mina sista staplande steg

Hur som helst, staplade jag i vanlig ordning ut ur bilen mitt i natten, 02.30,
med ond böjd rygg, haltandes och stel, och värk överallt,
till och med i underarmarna som håller emot G-kraften i snurrarna.
Och ännu i Zombie-stadiet, bestämmer jag mig för att ta en snabb dusch,
och leta åt sängen, i min enorma 35-kvadrats-lägenhet. Och då kommer
kronan på verket i en kavalkad av dans-demens, när jag ställer mig i duschen
för duschmunstycket över håret, och inser att jag ännu hade glasögonen på.
Men det var nog lika bra, de behövde ändå tvättas !