Ibland blir jag så trött på mitt torra snusförnuft,
mitt vassa sannings-nära analyserande, min
objektivitet, och min påstådda rättfärdighet !

Vart tog mina drömmar vägen ?
Instängda i snusförnuft ?
Finns det inte plats för sagan om kärleken i mitt liv ?
Hittar jag ingen glassko, i någon trapp någonstans,
att återge till den som förtrollat mitt hjärta ?

Mina förväntningar är nog för höga.
Jag har förvisso inte råd att köpa vackra skor åt
någon prinsessa. Och jag förväntar mig heller inte perfektion
Jag tom fnyser åt idén på perfektion hos en älskad.
Det är nog tanken på att jag själv måste vara perfekt,
som är det som gör att ….

Men har jag verkligen för höga förväntningar på den jag vill
älska ? Ja ! Om det är att ha för höga förväntningar att bli
respekterad för den jag är just nu… så har jag nog för höga
förväntningar. Om jag önskar mig att jag inte ska behöva förändras för
att kunna älskas… Ja … då kanske jag har för höga förväntningar.

Jag får nog hoppas på en fe med ett magisk spö, eller att
kärleken ser förbi det enda som tycks betyda nåt idag,
pengar och ett arbete. Jag vill än en gång uppleva den blicken
när hon ser på mig, och vet …utan att fråga.