Ingen kan tycka om….?

Egentligen borde ingen tycka om mig…..eller ?
Jo men om man ser till vilka åsikter jag kritiserar och
ifrågasätter, så … för det finns ingen i hela världen som tycker
som jag…ingen i hela världen !

Så det är alltså bara utifall man tycker illa om mig, för att jag inte
har samma värderingar som de har som det stämmer. Men då skulle
ingen i hela världen vara omtyckt av någon. Dessutom är jag ju
mer eller mindre självkritisk oxå, vilket jag inte heller är
ensam om. Och då skulle ju ingen tycka om sig själv heller.

Enkelt va ?


Njä…. jag tycker det här med relationer är svårt på alla plan.
Vänskapsrelationer är väl ändå lite lättare, då man kan välja
doseringen av umgänge. Arbetsrelationer, och att bo ihop däremot,
blir ju annat. Och är det dessutom ett sexuellt förhållande, eller
ett kärleksförhållande, eller kanske det finns de som lyckas med båda
två samtidigt…. då blir det ju ett måste att acceptera sidor hos
varandra som man kanske inte samtycker med. Så som slarvighet,
pedantisk städmani, vanor och ovanor. Till en viss gräns kanske
man kan lära sig leva med många av dessa olikheter, och bäst är väl när man
tillsammans kan skratta åt dem… gissar jag, som lever i min egen lilla cell.

Men om det handlar om hur vi ser på människovärde då ?


Men hur är det när man lever ihop och har grundläggande olika värderingar ?
alltså inte fel och brister och ovanor, utan hur man ser på livet, samhället,
omgivningen, synen på människovärde, ekonomisk fördelning ?
En moderat och en vänsterpartist som älskande sambo-par ?
En röd feminist tillsammans med en som röstar på SD ?
Jo jag fattar att de allra flesta par inte kan rösta på samma parti,
men det förbryllar mig samtidigt.

Om vi gömmer vilka vi är kanske det går ?

Om man låtsas som det regnar, och aldrig pratar politik då ?
Går det ens ? För då pratar man heller aldrig värderingar ju.
Och hur är man då själsfränder ? Då är man väl egentligen bara sambos,
och möjligtvis barnuppfostrare. Och DÅ är det ytterligare några personer
att leva tillsammans med !! Hur bär ni er åt, ni familjer ??
Ni är ju trollkarlar !!

Om jag är förälskad i en kvinna jag lever med, och hon ser ner
på min ekonomiska situation, mitt kön, min status och hela mitt väsen ?
Är det kärlek ? Och blir det annorlunda om vi inte pratar om det ?
Om jag märker att hon tycker så ?

Obalans i förhållandena

Vissa förhållanden, sambos, älskande kan jag uppfatta att det
finns nån slags status quo, en “maktbalans” om du vill, att man ger och tar.
Att båda ger efter och ger avkall, i sådana frågor. Men jag har också
ofta beskådat många vänners förhållanden, där den ene få ge vika
större delen av deras samvaro. Och det är inte könsspecifikt tror jag,
även om just i min bekantskapskrets det är vanligare med
en könsfördelning i jämvikten. Men det beror troligt på vilken typ av
vänner jag har, och det beror i sin tur på vem jag är.

Men hur går det till då ?

Men hur kan man leva livet i ett ständigt uppoffrande ?
Jag kan inte ! Och jag lever här ensam i min cell-ibat,
kanske som följd av min ovilja att radera ut mig själv ?
Vad vet jag ? Jag vet faktiskt ingenting i
praktiken i dessa frågor om ett gemensamt leverne,
jag har inga erfarenheter från uppväxt, och jag ar inte lyckats
i vuxen ålder med egen familj. Troligtvis pga av flera orsaker,
några som ligger hos mig, andra som ligger hos andra.

Hittills

Hittills har jag inte funnit det i mitt hjärta att finna en enda Moderat
eller Sverigedemokratisk POLITIKER, trevlig eller sympatisk,
MEN det har ofta hänt att jag funnit moderata väljare och SD-väljare
sympatiska, på ett vänskapsplan. Och det finner jag intressant !
Betyder det att de inte riktigt har de åsikter de röstar på,
eller betyder det att de inte förstår vad de röstar på ?
Eller betyder det att jag inte begriper någonting
om politik och vänskap, om politik och kärlek ?

Ähh .. ju mer man funderar kring detta, desto mindre begriper jag
Men en kvällsmacka, förstår jag mig på, här i min cell !