Dagarna kommer, och dagarna går.
Jag vaknar, fyller en dag, och går och lägger mig,
under en livstid, hur lång eller kort den än månde vara.
Och så är det för oss alla. Det enda som skiljer oss åt,
är vad vi fyller tiden med mellan vi vaknat och klivit upp,
tills vi går och lägger oss… sen är allt slut.

Det kommer alltid finnas en mening med något, och det kommer
alltid finnas meningslöshet, för mig, för alla. Det är ett
mänskligt privilegium att kontemplera över sin egen
existens, och sin egen död. Men även hennes förbannelse.
Djuren har fullt upp med att överleva, och föröka sig.
Det är att leva för dem.

Alldeles nyss skrev jag om livskvalitet, och talade sanning.
Lika sant talar jag när jag talar om att tiden blir
långsam, och dagen innehållslös. Ja tror det sker för alla ibland.
Vissa förnekar det och säger allt är bra, det är deras sätt att
hantera det… eller rättare sagt, fly det.
Jag strävar efter att omfamna det, omfamna även tristess,
omfamna sorg, när väl den kommer. Och att glädjas de stunder
lyckan besöker, och säga: “välkommen åter” till den när den går,
när den går och besöker nån annan som också längtat efter lyckan.

Men i allt jag företar mig, så är det bara strävan till olika
mål som är möjligt. Det finns ingen perfektion, ingen
blir någonsin färdig… Gud ske pris.

Dagen började inte så bra, frustrerad, oharmonisk,
utifrån saker som hänt och inte hänt, men jag jobbade mig
liksom in i dagen, och till slut kunde jag med emfas yttra ett
Valdemar-citat: “Det här var ingen dum dag”

Men visst funderar man över livet ibland, det är mänskligt,
jag har inga svar jag heller. Jag har bara …funderingar.
Och ibland känns det ensamt hur klokt än jag resonerar,
och hur än stolt jag är och har anledning att vara
över mig själv. Och så känns det nu när jag ska gå och lägga mig
ensamt… trist och … ensamt.

Det var något i hennes blick, och hennes leende,
som gjorde mig förtrollad, hypnotiserad. Men hon var ung,
kanske 25-30, Hon fann med all säkerhet inte att jag var en av hennes livs
vackraste man… med all säkerhet ! Det var inte ansiktsdrag eller
ytliga saker, inte kläder, inte fysisk attraktion. Det var
harmoni, det var värme, det var poetry in motion.
Där hon satt i sin grå kofta.
Och det var en fånig gubbe som saknar…. saknar… saknar
Det var inget mer med det. En vacker själ, i en grå kofta,
inget mer med det… man måste ju få känna. Man måste ju få se,
man måste ju säga som det är.