Jag förvånade mig själv att springa hem från Hullsta Gård
ikväll, efter Filmstudion visat “Shoplifters”. Det är inte
så ofta jag springer nu för tiden. Den här gången var
det Duplantis fel,, för Stavhoppfinalen avgjordes precis när
filmen tagit slut.

Men när jag nu samlat ihop mig, och låtit filmen smälta in,
så var det ingen självklar 4a av 5, för det var en lite svårtuggad och
svårsmält film. Men en 4a blir det !



Man blir liksom inbjuden mitt i filmen på ett vis,
Och början kommer fram i slutet. En för mig annorlunda film,
och det är väl också vad som kan attrahera med Icke-Hollywood-Filmer.
Karaktärerna i filmen är inte svart eller vitt, gott
eller ont. Inget eller ingen är självklart någonting. Man kastas omkring lite
i sympatier och avog, om man är en som söker efter vem som är god
och vem som är ond, vem man ska “heja på”, vilket är den klassiska
Hollywoodfilmen. Vissa scener får mig att bli människa, griper tag i mig,
och jag nickar instämmande. Andra scener sliter sönder mitt hjärta av empati,
för flera av karaktärerna.

Varför har jag då i bloggtiteln, även inkluderat en Westernfilm, regisserad av
Clint Eastwood, 1992 ? Vad har den gemensamt med en Japansk film om
relationer, i fattiga förhållanden, och tragik, med komiskt lätthet berättande ?



Inte mycket kan man tänka ?
Men den gemensamma nämnaren, i en tid då allt och alla blir
mer polariserat och förenklat. Där sanningar blir lögn, och lögn blir sanningar,
för att måla upp sig själva som goda och de andra som onda, så
komplicerar dessa två filmer detta, på två helt olika vis. Men det är
oerhört befriande, och oerhört mänskligt, och så som det EGENTLIGEN är i livet.

Shoplifters innehöll en scen, som förmodligen fick två, tre stycken att resa sig upp
och gå från bion mitt i filmen. Det var lite som tiggare utanför en butik, för
en trygghetspräglad, välbärgad svensk i övre medelåldern, eller nedre ålderdomen,
det är besvärande att se på. Och det var inte frågan om våld. för mig var scenen
en del av en verklighet som existerar. Men det fanns andra starka scener,
oftast utan repliker, som tog ett grepp om mitt hjärta, och kramade det hårt,
och fick mig oförhappandes att högt yttra orden “men lilla hjärtat” mitt
under pågående film.

Jo Duplantis lever som många av oss andra på hoppet,
och han tog ett silver !