Jag känner mig trött… nöjd med helgen,
men trött. Jag känner mig glad över mitt liv,
glad över allt jag har upplevt, över att jag har mat
och tak över huvudet. På riktigt glad över det !

Samtidigt… ja det är möjligt… samtidigt
känner jag mig trött på min omvärld, min nutid,
på cynism och egoism som blomstrar mer än någonsin
i modern tid. Det finns inte tillräckligt med ord och tid för att
beskriva alla konstiga uttalanden och utspel. Vi människan
är inte på väg åt rätt håll, så mycket kan jag med emfas
ändå säga. Polarisering och hat ökar, samförstånd och
mänskliga möten minskar.

Jag har just tagit del av Jacke Sjödins Tage-och-Hasse-revy,
och bliver likt Jacke själv nostalgisk. Och likt Jacke själv, över att
min far sedan länge är borta och att Tage Danielsson är borta.
Ingenting är sig längre likt, och sådant är väl människans öde
må jag väl tro.