När jag var liten, och skolklassen grupperades på olika vis,
utifrån olika sympatier, eller ren mobbing, då var jag aldrig
med i nån av grupperingarna. Jag tänkte aldrig på det så,
det var bara naturligt för mig. Än idag är jag likadan på den
punkten, jag beblandar mig inte med utfrysning och gruppbildningar
på arbetsplatser, i föreningar etc etc. …inte ens mot dem jag ogillar.
Det går emot hela min person att göra det.

Jag har en förmåga att se den utfryste, den som känner sig ensam,
i nästan alla “församlingar”, enkom på blick. Och i alla tider har mitt hjärta
velat ta hand om dem, inkludera dem. Det har varit min gåva,
och det har varit min förbannelse. Speciellt vid kärleksval.
Det är nog inte så att jag haft det beteendet för att jag är mer godhjärtad än
genomsnittet. Det är nog sprunget utifrån att det varit MIN längtan att bli sedd,
inkluderad, att få höra till… ja kanske till och med älskad,
och utan medvetenhet, kanske jag trodde att jag skulle få det jag gav.

Och in i detta kan man inkludera värderingar och politik,
för politik ÄR egentligen inget annat än värderingar.
Något som jag kan garantera att även den mest illusionslöse politiske
soffliggare med politikerförakt har… värderingar alltså.
Så länge du överhuvud taget tycker något om något,
så har du värderingar. Inte alla vill stå för dem, men de har dem iaf.

Igår kunde jag i Tidningen Ångermanland, på den borgerliga ledarsidan
läsa ännu en av gräshoppssvärmen av det som kanske något felaktigt
kvalificerar in i artikelkategorin feminism. …. kunde jag läsa
att “det mesta pekar på att män känner sig mer ensamma än kvinnor”,
i ett land där 40 % av alla hushåll är ensamhushåll. Och att “dessa ensamma
män i värsta fall kunde bli våldsamma män”. Hade det bara varit en sådan felaktig
slutsats, baserad troligtvis på en önskan att placera män under kvinnor i rangordning,
värde och som förebild, så hade jag nog kunnat avfärda Sofia Mirjamsdotter,
som en arg hatare. Och hade hon varit ensam om den här typen av fördomar,
spridning av hat, degtradering av det manliga släktet, hade jag inte heller
brytt mig så mycket. Och hade inte denna massiva hatkampanj dessutom till
sist påverkat lagstiftandet och domstolarna, så hade det kanske inte
varit så allvarligt som det nu är. För detta är utan tvekan ett lika stort hot
mot vårt samhälle som våldet i sig är. Våldet är ingen egen kraft, det kommer från
någonstans, och det är garanterat inte pga av att män skulle vara, eller känna
sig mer ensamma än kvinnor eller bli sexuellt negligerade. Våld är däremot
ofta sprunget ur hat, vem än det månne vara som hatar.
Det kanske är något Sofia Mirjamsdotter skulle ta och fundera över,
när hon hatar vidare i tillvaron.

Kanske Mirjamsdotter skulle göra som jag gjorde igår, när ilskan först blossade upp
inom mig, jag skrev ner lite av det som sagts i tidningen, reflekterade över det,
och vilade upp mig lite, och for på dans. Och dansade uteslutande med kvinnor.
Och hade det jättebra. Jag är ensam, bor ensam, lever ensam, men aktiverar mig
med saker som känns meningsfulla för mig.
Kanske Mirjamsdotter skulle prova att gå på dans nån gång, och dansa med män,
Så skulle hon kanske se att ensamma män, är ungefär lite som ensamma kvinnor,
på ett forum där alla möts, i alla åldrar, bägge könen, familjemedlemmar och singlar,
och har kul tillsammans.