På det stora hela är det ganska bra

På det stora hela är det ganska bra om jag
jämför … men ibland så svackar vi allihop,
olika djupt och olika lång tid. Det är ju en naturlag
faktiskt. What goes up, must come down. Det som
åker upp, måste ju komma ner typ…

…och det är helt okej.

En strävan uppåt som slår bakut …till slut


För den skull strävar man ofta uppåt, när det
gäller hälsan, humöret, inkomster, etc etc.
Det nå hända också är en naturlag, som
har sitt ursprung i överlevnad. Men nu har vi samma
drift, samma instinkt, trots att överlevnad för många
upplevs självklar i vår del av världen. Och det medför en del
konstiga beteenden, märkliga förväntningar,
och ständigt missnöjdhet, paradoxalt nog.

Suckar som måste få komma ibland

Just nu suckas det lite mer Kai-Tomas bröstkorg, och vid första
eftertanke tänkte jag, att det kommer inifrån, att jag inte hade riktigt lika
kul på dans i Bergsåker, att irritationen hos mig lurar alldeles inunder,
och inte behöver mycket för att triggas. Och det är delvis sant. MEN
det är lika sant, samtidigt att en del av det som är inuti, en gång
kommit utifrån. Det är ständig växelverkan.

Klyschan om vad som går att påverka är sann

Däremot är det enda jag kan påverka mycket,
är det inre. Och för min del är verktygen oftast att gå
tillbaka till grunden. Det är väldigt bra att diska, tvätta
städa, baka såna gånger. Då använder jag tiden jag är i obalans
till att skapa yttre balans, vilket sedan ger ett visst
mått av harmoni, och bidrar till den inre balansen.
Andra verktyg kan vara att ligga på spikmatta, tröstäta,
ringa en vän, spela gitarr och sjunga. Men jag kan oftast inte
förändra någon annans människas beteende som triggar
obalans för mig… det är nästan omöjligt.

Endast under press, ändrar vi oss… under kris

Endast om den personen ställs mot väggen, och har nåt att förlora
tenderar den vara benägen att förändra sitt beteende… dvs förlora
något eller någon som är viktigt för dem. Och som Sofia Mirjamsdotter,
den borgerliga feministen i TÅ:s liberala ledare, mycket riktigt iakttog, så behövde inte
kvinnor män längre, de är frigjorda. Det gäller troligtvis de flesta av svenskar.
Själv skulle jag dock inte säga att det är något odelat bra, att vi inte behöver
varandra längre. Men på den punkten är tydligt den liberala feministen oense.
Och med detta i beaktande, så har nog väldigt få, tillräckligt mycket
att förlora för att ifrågasätta sitt eget beteende gentemot andra,
och förändra sig… för vi behöver inte varandra.

Tre alternativ i det fallet


Och då kan vi antingen lära oss hantera andras beteenden, när de är
icke respektfulla mot oss, lära oss stå ut med det och lägga på lager av
irritation, som i slutändan ändå kommer igen på något sätt.
Eller så kan du lämna den plats, och de umgängeskretsar där
du inte visa respekt…. jag menar vi behöver ju inte varandra längre
Men även det sist nämnda alternativet/valet är inte utan konsekvens.
Om man gör det hela tiden så fort någon gör nåt dumt, inte är respektfulla
mot en, etc… så finner man sig själv snart sittandes och tittandes på tv, eller
Lajk-jagandet på Facebook.
Det kanske hela tiden är en balansgång.

Ibland så snöar man in och inser att man måste tycka upp sig,
och återgå till den icke perfekta världen där utanför,
och som icke perfekt människa fortsätta delvis umgås med icke
perfekta människor. Men samtidigt stå upp för den jag är,
och stundvis vara lite jobbig mot omgivningen själv.