Bruset från elektroniken, en klocka som tickar
taktfast, i det tysta. Tystnaden blir alltmer
min vän. Stillsamheten en fröjd, och det enkla,
det givna, mitt måtto, och min dröm.

Jag har allt jag behöver, och lite till. Vilken
underbar tanke. Och den har blivit verklighet.
För var onödig sak jag gör mig av med, blir
jag lite friare för varje gång.

Men det finns saker som jag inte anade.
Ända sedan vi kunde reflektera över vår
egen tillvaro, och vår egen förgänglighet,
och vår egen död, har frågan stötts och blötts i det oändliga:
“Vad är meningen med livet ?” “vad händer efter döden” ?
På ett vis känns det lika meningslös för mig som att fundera
på om hönan eller ägget kom först. Frågan är felställd så klart !
Därför hittar vi inget svar.

Jag förväntade mig att några, för mitt liv, viktiga personers
bortgång skulle försvaga mig, göra mig bräcklig och ensam.
Men jag har nästan funnit det motsatta, som om de vid sin bortgång,
berikar min själ med all sin trygghet, visdom innan de flyger vidare.
Och jag känner mig starkare …. oväntat nog.
Ja … är det mer underliga funderingar än att en guds son,
går på vatten, återuppväcker döda, botar sjuka med handpåläggning,
återuppstår från sin egen död ?

Nej jag påstår inget, jag uttrycker min känsla.
Kanske det även beror på att jag förlitat mig på dem så mycket,
att jag inte satt ned mina fötter ordentligt och se om jag står
stadigt på egna ben. Eller så fyller de min själ, innan de flyger vidare !

Jag tittar igen på Nina Hedenius film, “Gubben i Stugan”
En verkligt långsam, dokumenterande film, som bara visar Gubben
Ragnar Fredrikssons vardagsliv genom årstiderna, nästan helt utan prat,
och inga intervjuer. Ragnar som hämtar vatten, Ragnar som hugger ved,
Ragnar som lägger in ved i spisen, tvättar händer, lagar mat etc.
ensam i Finnskogarna i Dalarna. Allt går metodisk, utan stress. liknöjt,
naturnära. Ett anspråkslöst liv, i dess allra bästa bemärkelse,
långt från den värld jag har levt i, och lever i. Och vet ni,
jag finner den fridfull, och meningsfull, harmonisk. Och i den världen dyker inte
frågan upp, om vad meningen med livet är.
I den världen är livet ! Jag älskar den filmen. Det finns igenkänningspunkter
från morfars sommarstuga, och morfar. Morfar kunde allt (nej det kunde han inte)
Han snickrade, fiskade, odlade, plockade bär….. och han kunde vifta på öronen.
Och kan man det, samt spela tre-bla-mas med barnbarnen, då är man superhjälte,
och han byggde också sina egna ekor.

Jag kan inte vara morfar, jag kan inte bli han.
Jag kan inte riktigt ha moster Maggans enorma jordnära urkraft,
och sköta familj och jobb. Och även om jag romantiserar över livet som
gubben i stugan lever, så är det så klart inget jag varken skulle vilja
eller klara av. Men jag dras åt det hållet. Det gör mig mer hel
att gå tillbaka till grunderna, till naturen
till ett icke kommersiellt samhälle med rikedom som enda mål.
Jag tycker synd om människorna… på riktigt.
Själv är jag ett litet UFO, som inte passar in
i tillväxtsamhället, med 8 miljarder små “tillväxt-ekorrar”
som springer runt i sina ekorrhjul. Jag är konstig,
jag vill vara konstig, om det andra är normalt.

Vilken vacker tystnad, nu när Min älskade moster
fått sin välförtjänta vila. Frid vare med dig !