I all min klokskap, blir jag trött på densamma
ibland. Det verkar vara ett ofrivilligt symptom jag
får dras med, efter decennier av överlevnadsstrategier.
Hur kul är det att har rätt, när man drabbas av det ?
Hur kul är det att förstå vad omvärldens kaos beror på,
när de flesta skiter i orsak eller förbättring, och går
på i samma stil, eller värre.

Jag är inte längre rädd för ensamhet,
så som jag en gång var. Jag är inte rädd att stå för vem jag är,
mina åsikter. Men även om jag är beredd att betala priset
för det, och även om jag inte räds det, betyder det inte att
jag alltid är oberörd konsekvenserna. Jag känner !
Men jag är inte främmande för att människor
går skilda vägar, vänner så väl som par. Det är jag tillfreds med.

Men jag tycker fortfarande inte om att bli besviken när människor jag tycker
om, glömmer bort min existens¨. Jag blir fortfarande ledsen när det inte blir
av, det som planerats, när man väljer nåt “roligare”
… roligare än mig då troligtvis. Då är det bättre att aldrig lova nå’t
Då är det bättre att inte nämna nå’t, Då är det bättre att säga nej direkt,
Det kan jag ta utan att bli ledsen. Men det andra går rakt in i hjärtat på mig,
så vill nå’n såra mig. så har ni receptet nu. Det är lätt att såra mig, för den
som vill, men man måste komma mig nära först.

Jag tror jag sårar andra också, omedvetet !
Så att jag inte förstår att jag gjort det själv. Ibland kanske
mina känslor såra nån annans känslor, eller mina uteblivna känslor,
kanske sårar nån annans känslor. Med förutsättningen förstås,
att nån skulle haft den typen av känslor. Ibland på grund av
onödigt uppriktighet, eller för dåligt inlindade ord.
Men jag skulle aldrig såra någon medvetet, inte ens människor jag ogillar,
känner jag nån större lust att såra.
Däremot kan jag välja bort de som snikar på min själ,
de som trampar på andra, utan att tänka sig för.
Och det kanske sårar de som sårar, apropå SD.

För många år sedan, som vuxen man till kroppen,
men inte så mycket inuti, så planerade jag och min kusin
att åka till Morfarns sommarstuga. Jag såg upp till min kusin.
Efter någon vecka ångrade han sig av okänd orsak.
Jag bodde då hos min moster, gick undan och storgrät,
hejdlöst… en vuxen man…

Jag är känslig, och det är min storhet, min styrka, min empati,
och min solidaritet. Men oxå den som får mig att gråta
över brutna löften eller brustna förhoppningar.
Så man bör inte håna min känslighet som en svaghet,
om man vill ta del av min empati, hjärtlighet, snällhet
och godhet…. för de är ett !
Har ni tänkt på att motsatsen till känslig, är okänslig ?
det bör man kanske tänka på !

Det är ganska lätt att såra mig, för den som vill,
men man måste komma mig nära först.