Mitt ansikte spricker upp i ett leende,
när jag ser snön falla och täcka mörka barbacken
med ett mjukt vintertäcke, kallt för handen,
varmt för ögat. Jag måste bara ut, fast klockan precis
yrvaket välkomnade ett nytt dygn. Jag måste bara ut.

Jag knyter mina väl insmorda kängor, tar på mig
rikligt med vinterkläder. Det knarrar aningen under mina
kängor, trots att jag pulsar fram i decimeterdjup snö.
Nästan helt orörd snö. Inga bilar ute, inga människor,
ingen vägsalt, ingen sandning… inte ens nån jycke som
lämnat fula, gula fläckar efter sig….. bara vitt, vitt, vitt
så vitt jag kan se. …

Endast jag är ute… och snön som faller, likt änglastoft från himlen,
tystnaden sjunger för mig, och mitt inre tonar det upp
en melodi…

“Oh, denna natt, denna ljuvliga natt,
som vi kallar bella notte.
Se, vilken syn, alla stjärnor i skyn,
denna ljuva bella notte.
Fjärran från den du älskar blir natten ödsligt tom,
men i hans närhet sluts du in i dess trolska rikedom.
Oh, oh, denna natt, det är ungdomens natt,
som vi kallar bella notte.”


Jag bär några kassar till återvinningsanläggningen
vid Konsum. Det är underbart fridfullt att göra det
sent på kvällen, när alla låst dörren om sig.
Jag vill fotografera allt jag ser, men timmen är sen, och
ögat är trött. Och kameran är fuktkänslig.

…så nu går även jag och knyter mig