Barfota pojkfötter mot de lena hjulspåren på Gumåsvägen,
innan den blev asfalterad. Lummig grönska, och gamla trähus.
Förbi den Ådalskyrkan, där den sista gudstjänsten hölls i mars
2009. Snart skymtade den gamla nedlagda butiksbyggnaden, som
stod mittemellan nuvarande nordöstra gaveln på Skarpåkersskolan,
och Morfar och mormors hus, Gumåsvägen 67. Nu har huset morfar en gång
byggde adressen: Skördevägen 2.

Morfars röda SAAB 95/V4 stod packad
och klar för avfärd, med diverse mat, verktyg och stora dunkar att
ta med kallkällvatten efter vägen, avslöjad enbart av en lite obetydlig
träskylt som man missade om man inte visste var den fanns.
En början efter Gränsgatan, förbi möbelaffären, och stanna på GULF
och tanka, alldeles innan den då livsfarliga järnvägsöverfarten, där den numer
går en bro över järnvägen. Efter vägen tävlade jag och bror om att säga namnen
på de kyrkor vi passerade, och några affärer. Stannade till i Nyland, om det fanns
något mormor hade snappat upp fanns till billigare pris, så som danskt eller
Amerikanskt fläsk till kolbullarna. Över den då smala Hammarsbron, Lo, Utnäs,
Djuped, Offer och mot Gålsjö Bruk, Vädersjön, och Hannsjön. jag och min bror
kunde dem alla. Än idag sitter namnen kvar hos mig. Bjällsta 24, står det
på en gul skylt vid Hannsjön. Där tar vi av på en grusväg, som även den leder
till Sidensjö, men vi tar av en gång till mot Stordegersjön. Nånstans efter vägen
låg ett litet sågverk som hette Osågen

Nu är vi nästan där. Sista biten är så dålig att man får akta sig så
inte stora stenar i vägbanan skrapar upp chassit på bilen.
Igenväxt av björksly, ser man inte stugan, fast den är på vänster sida.
Inte förrän vi kommer fram till en skogsägsares stuga, och får ro sista
biten, i morfars hembyggda eka.

Ibland fick jag vara “hoppilandkalle” vilket ansågs vara ett
hedersuppdrag för oss barn. Vi tävlade alltid om att bära så mycket
och så tungt som möjligt av provianten, de sista 50 metrarna från
bryggan till stugan. Och där stod hon…. Turebo !
Byggd 1969 av min morfar och hantlangning av min då 29
år gamla far Benny. Virke fraktades dit på vårvintern 69,
medan isarna bar. Och då färdades vi i en ljusblå Volvo PV
från 50-talet. Jag var 3 år gammal.

Men nu var det sommar, det var 70-tal och friden kom med
årtagen på den lugna, spegelblanka sjön. Från den stunden vi kom dit
sattes alla i arbete, efter förmåga, mognad och ålder. Bära in ved till
vedspisen, och börja göra upp eld i den, packa upp matvaror.
allt vi ,gjorde där nästan var en sorts arbete, som vi aldrig såg som arbete,
utan som självklarheter, och en sorts nöje. Hämta in vatten i två 10-litershinkar
från brunnen tex, var ju skitskoj, och man fick visa sin styrka.

Fisketurerna efter skedde allt som oftast på kvällen eller tidigt på morgonen.
Och det var vår heligaste stund, min, morfars och min brors.
Mormor var aldrig med ut på sjön. Och det var den stunden jag förstod
vad harmoni och fridfullhet var, och jag läste det i fårorna
på morfar’s ansikte, som utan ord utstrålade att det var den plats på jorden,
och den stund i livet han var som mest tillfreds. Med sina barnbarn på
Stordegersjön. Vi trodde morfars kastspö var magiskt, på riktigt, eftersom
vi satt i samma båt, men han drog upp abborrarna.
Men när vi fick låna det, hände inget magiskt.
Magin satt i gubben ! Abborrarna rensades alltid av de som inte
höll i spaken på Johnsonmotorn, med hårt nedslipade moraknivar.
Så det blev vi bra på, jag och bror. Filea Gädda däremot,
nä de fick morfar’n göra.

Grahamsskorpor, med smör och ost på, och varm choklad,
framför en sprakande öppenspis, och granve’n small ibland.
Och spisjonken hängde där vi mur’n.
En dag vid morfarns stuga, Turebo…. eller “Turbo, som vi kallade
den då.